Cirkulation.
Dånar fram
...tyst i världsalltets övergivna rymd.
I spåren av dess framfart
...undflyr vi hastighetens egna uppgivna sanning.

Vi är övergivna, satt åt vår existens. Aldrig mätta. Någonsin.
Äter oss igenom med andra sidan.
Möter här våra dubbla ansikten som skuggsida
...bakom månen.

I skenet strövar klövdjur genom den nysnö som blänker.
Glimrar nyss intill oss. Solens egna skenmanöver strålar bi.
Vid Vintergatans ravin
...en annan epok tar sig förbi historiens egen.

En tröst att stjärnor må falla å, få brista, precis som våra hjärtan därinne slå.
Ofattbara avstånd både här ock där, mellan dig å mig. Om någonsin vi blir. Stillsamt inbromsande klot
...stannar av inuti krökt rum o tid.

Vi stiger och klättrar över ringar som skiljer oss åt
...längs Saturnus dofter av luktlös etylengas. Men, vi sträcker oss teleskopiskt fram till den yttersta dagen. Ljus. Om mörker blir. Ska hästnebulosan vittna om vår ekande jakt som pågick i miljoner år här nere.

För, vår ras inväntar alltet, en sista flämtande eldhärd, släcks, å den låga som brann finns ej mer. Bara stoff av klot som en gång cirkulera
...i ellipsens bana, minner om när vi var två å drömde oss bort någon annanstans.