När jag var fem år
trädde döden in i livet
för första gången

aningslösheten fick sig en törn
inget blev riktigt som förr
sängen på andra våningen
var tom

på fotografierna kan man se
att blicken förändrades en stund
men barn hämtar sig
och livet lekte mestadels igen

på begravning fick inga barn gå
men brudnäbb kunde man få vara
blå klänning med puffärm
sidobena och rosett i håret
jag drömde om lugg

sakta skulle man skrida
fram i kyrkan
vi övade på mormors köksgolv
rak i ryggen

när fnisset låg på lur
tänkte jag på sängen
som var tom på andra våningen
och att hon låg i en grav

jag skred fram bakom brudparet
uppför altargången
utan ett fniss
höll brudbuketten med båda händer
när de sa sitt ja

bruden blev sjuk efter ett tag
det pratades om färgskalle och luftskalle
obegripliga ord för ett barn

många år senare
blev färgskalle och luftskalle
en grym verklighet

vi fick vänta utanför
inga föräldrar
ansåg professorn
fick vara inne på undersökning
med sina barn
det var före datortomografin och magnetröntgen
och barns rätt till sina föräldrar
på barnonkologin tänkte man annorlunda
där fick man hålla sitt barn i hand

ibland saknar jag den
aningslösheten

innan sorgeångesten

ångesten som vrider
dig som en disktrasa
varv efter varv
tills sista doppen kramats ur

när du lever ett andetag i taget
en halv minut i taget
en minut i taget
fem minuter i taget
en timme i taget
en dag i taget en månad i taget
som sakta blir till år

än kan jag gå
än kan jag se
än kan jag ge
än kan jag ta emot

ju längre man lever
ökar medvetenheten
om att imorgon
kan vara en annan verklighet

jag bär tvätten över gården
blåsten viner i mörkret
snön vill inte komma
där jag bor nu

det gnistrar vitt
och rimfrosten klär grenarna
på träden
där jag bodde förut
det har jag sett på bild

på köksbordet i höghuset
har du dukat till middag
salladskålen är av bambu
och glasen har en blå rand
duken är röd
och det första ljuset är tänt

© Eva Hedlund fd. Langrath 2017