~~*~~

i snöstormsvivlarna dåå...

med färgen blekt oskuldsfullt grå

jag förde dig genom yran fram

över tillvarons djupfrysta stilla
damm


din kropp var en lilja skär o vek

men för mig var allting nytt
blev till enkel vardagslek

så när vi kom ut över
öppet mörkt vatten

en råk en ström

vi föll i det jag trodde var
en vanlig dröm...


jag borde ha burit dig fram

över mörka vatten... kära...

men föll själv i djupet däri

vi virvlade runt
i midvinternatten

jag tappade din hand

du virvlade bort

förlöst förlorad

fri

       ~~*~~

vi föll djupt ned i snöflimrande
kalla strömmar
du fick en allt blekare vit nyans
jag red på djupens bäckahäst
med slaka tömmar
blev till en svag gräddvit skugga
som snart inte längre fanns


vi sökte trevande...

i vindlande tunnlars mörker
efter ljuset som flämtande försvann

till slut blev vi liggande stilla på sjöbottnen
där endast två snölyktor infrusna i isen brann


vi låg där länge... länge...  älskling...
älskling...

tills solen började värma
våra frostkyssta sår

vi flöt sakta upp mot ytan
likt blå vattenanemoner

vidöppna mot en ny

sagolik paradisvår...

          ~~*~~

© Bo Himmelsbåge