Stressen.

Ljudnivån.

Den förlamar.

Mitt utrymme krymper.

Jag känner mig instängd.

Jag kan inte andas.

Blir yr.

Paniken eskalerar.

Den stiger.

Rasande snabbt.

Jag kan inte parera.

Eller värja mig.

Det är fasansfullt.

Är det så här det känns?

När man sakta kvävs till döds?

När det når sin kulmen, och jag håller på att bli galen.

Riktigt galen.

Minskar känslan plötsligt.

Den klingar av.

Sakta.

Och tyst, utan förvarning.

Jag är i fosterställning.

I badrummet

Med släckt ljus.

Och kallsvett rinner från min panna.

Men det är över.

Jag kan fungera igen.

Livet återvänder.

Vad hände?