Ingen ser den gren jag står på
som fångar mig balanserad och osynligt genomskinlig

Den skrapa jag besöker för att krasa mig ut mellan vindar och skrik

Den gata jag vill ramla i för att ruttna tankar använder suddgummi på min hjärna
i ett fönster i city

Jag väntar på att glaset ska gå sönder så att jag faller maktlös som en strumpa med hål

Lika hjälplös står jag kraftlös att ändra min förhoppnings längtan efter grå raggsockor slängda vid ett piano där cigaretter röks till whiskey och Simone

Ruggigt tidiga vårregn stänger in mig i knakiga fogar för att låtsas ha det varmt och tryggt

Likadant letar barr in och sticker min barfotasula på stengolv i somriga vindar med blommor som alltid vissnar i vatten som stinker

Därför väntar jag alltid i kojan i skrapan på ruttnade grenar som håller mig uppe

Aldrig hoppar jag ju
aldrig orkar jag det

Jag väntar väl än på att glaset krasar och aldrig ger mig något annat blomstrande val