Jag drömmer om hur jag krossas.
Hur du dödar mig med
en ekande frånvaro.

Jag grubblar över
på vilka sätt jag inte duger.
Är jag fullkomligt förbrukad,
minimal, obemärkt,
en ringa skugga mot marken?

(Tillika obegriplig, samtidigt oförställd).

Du kan söka sympati.
(Men inte här).

Du lända mig till förfång.
Vandaliserade allt jag var.
Nu är jag öde uti mitt hölje.

Är jag inte aktningsvärd,
dyrbar för jag är oumbärlig.

Du bär grymhet.
Du bär svek.
Och jag har tappat all förtröstan.

Detta är en extrem kontrast.
Kanske är det jag som bär fläckar.
Är min egen oreda.

Bortsett från denna tärande mardröm :
Är vi tidlösa tillsammans. Oändliga.