öken smidd av sand
vågor strömmar knappt synligt

sand
hav
äng
snö

vandrande
upp över kammar
pinnarna svajar vajar stödlösa
sanden flyter undan
vandrare fotlösa krafsar fästelösa
vart är fötterna våra

ber sanden; låt oss se
sanden veckar pannan
låt gå
lägger sig i formationer av
trappsteg
var se god

vandrarna ler i förundrans djup
sanden upplever
vandringstacksamhet flöda
funderar en stund
hur det kom sig att de tog sig hit
ökenvandrare brukar
ha vana
tänker vidare
de sökte de fann
de fann de sökte
vad är vad
gott så
efter denna vandring har de vana

när de vandrande når kamryggen
reder de ut trasselhårsnystan
tankehärvor
ser trappstegen sjunka in
de vandrande
tycker sig se
gnistrande leende ögon

sand
hav
äng
snö

nu kan ni åka kana ned
jag har bäddat mjukt för färden
vandrarna åker kana
sanden virvlar
eller är det snö
allt landar

de vänder sina ansikten
in i sandvidden viskar tacksamhet

de hör sandvinden viska
jag vet

vandrarfolken slår läger
sjunger sånger de burit med
klappar med händer
sanden
virvlar med
lyfts
blir en skål fylld med frukt
blir en gryta med doftande arom
vandrarfolken ser
med förundran på
skeendet

goda
 se var
allt det ni behöver
viskar sandvinden
det slutgiltiga är inte slutgiltigt

alla dessa tecken
alla dessa symboler

en gång
egentligen
upprepande inom loppet av
faller de

mjuka täcken
höljande med värnad
förklarande

så
enkla
i sina väsen

en del brukar
missbruka redskap givna
till egenmakt
glänsseende till gläfsseende
mer vrålande

sanden skapar
tolv sandrosor

snödun
svävar

tystnaden
är en vacker ros
sätt er alla
hand i hand
i detta förklarande ljus
denna förklarande ljuskälla
bada era syner i detta rena vatten
det är ett slags dop

en snöuggla lyfter gnistmoln
 
grenar
bär

droppar
smälta ur snö

sol andas genom molnspringor
droppar gnistrar
vackert

fyller de släckta städerna med hopp

svävande stillhet

i vind

molnsäckars
gråskimmers stinna
öppnas

repen de tvinnades med

löses

växer

frostgräs
mottagande

tystdunens
lindrande
andning

vinterträd skrudas i varsamhet
med mantelljus

kronor
av tystnad

följer stillhetens bud

hon ser djupt

in i
glasets bubblor

inneslutna
i bollen
kulan

ansikten
framträder

viskar
blåstens väg
ramen tynger axeln
sitter med haken
hårt sluten i handlingshand

hake
hacka
hack i skivan

upprepande spår

hackspett
hackar i tanketräd

murket
murkna
tämligen ihåligt
tankar lyfter flaxande
steglits lugnar skrämselskott

magnolia blommar på bar kvist

samurajen
en blommande körsbärskvist ler

i fjärran

där eldar brinner klara

där hänger murklor
ser du vad de liknar

här torkas murklor
till vinterbruk

den seende
lägger redo i glasburkar
renaklara

etikettsfria
kattuggla
spinner
med bärnstensljus

sträcker tråd
in i vind

tornuggla
möter

jorduggla
spänner vid

tre tonarter ljuder

visst kom hon att drömma om skogarna
om skogarnas lugn
hon lade detta om runt sina axlar
satte sig vid den falnade
det var en gång en eld
elden brann i mina händer
händerna lade jag in i kol
vi lyssnade till
diamantknoppars spirande
från var
från när
gavs jag en spade
en gyllene spade
vi begav oss in i skogen
hade hört talas om en sällsam rot
pärlugglan berättade märkliga ting
den natt hon besökte mig
vi delade en kittel med te
hon pekade på bröstet mitt
precis där i mittens båge
det finns ett hål där
en tomhet
så du säger sa drömmerskan
endast det jag ser
det jag yttermera såg var en bubbla
med en rot i
inte vilken rot som helst
en hjärtrot
den roten
verkar passa där
är hon vaknade i gryningen låg
en gyllne spade i bidan vid hennes sida
hennes drömkudde
öppnade sitt var
dunen ledde väg
skogen skrockade mjukt
eller vad det var
en knotig rot eller vad det var
fattade om hennes fot
glasbubblan öppnas
roten möter hennes svar
med gyllne spade
luckrar
myllar hon jorden runt
hjärtroten
stiger in i rede
hennes bröstvintervitt öppnas
tusende stjärnor skrudar skogslugn

stjärnuggla lyfter nattbaldakin
fem ugglor möts
i stjärnträdet
lyfter om
av hennes axlar