Jag med
Hon hoppar över muren och korsar stenarna. Genar förbi snåren och springer genom nässlorna. Tar spjärn mot tiden och landar i viken. Hon bär nitbälte och byxor, vid det yttersta skäret kunde hon tala ut. Me too var ett måste. Frambetvingat av smederna, orört samvete beprövat. Man visste att tiden måste komma. Herren var min tröst och hjälte. Även jag hade suttit vid polisen. Även jag var med om utredningar som lades ner. Det rörde min dåvarande flickvän, och vad hon varit utsatt för. Varje dag försöker jag lägga mina dåliga erfarenheter på bordet. Det räckte med en kusin som hoppat från silon. Ibland har jag tänkt skriva en bok om det. Jag har försökt bränna ner det här i tystnad, de kommer vilja anklaga mina släktingar. Det förefaller sig som om vi är likt satans försvarsadvokat ibland. Vi tiger för att inte förvärra skadan, och dras in i härvor.


I dessa tider får jag svårare att drömma. Ifall jag ser mig om. Hör på radio, känner jag av det. Människans kärlek till pengar tär. Sågar mina framtidsdrömmar. Lär mig ta en dag i taget.