Prästgården och Kastanjeträdet.
Hämtat från Lejonet och Juvelen.

I min barndom kom en snubbe som satt barnvakt åt mig. Jag brukade göra pussel. Bilder jag ritat, som jag sedan klippte ut. Så hade jag gjort även denna kväll. Så plötsligt tog han allt och rev det i små bitar, varpå han sedan visade hur han kastade allt i soptunnan. Det pusslet fick ingen lägga. Det finns hack i mitt liv och bitar av mig själv som jag fortfarande placerar på min karta, och detta från tidig barndom. Jag har svårt att förstå hur en människa syniskt och medvetet vill såra ett barn. Det alvaret som ett barn bär i sig får jag möta varje dag, för att påminna mig om vem jag. Det är att framkalla respekten åt en individ. Skulle det gå förlorat miste jag min mänsklighet. Det gör mig levande och sann mot mig själv.

Kristus skulle alltid dela vår smärta. Pelargången och det avlånga bordet har blivit vår befriare. När nattvarden delas går bröderna sedan ut till tjänst. Vi döper varandra i vatten och eld. Delar ett liv med samma sårmärkta händer, som fältskär för Konungens soldater i strid. Det är en påminnelse, likt förintelsen i Auschwitz. Den får aldrig förnekas eller glömmas. Det finns en slipad pil som känt vägarna genom skogarna långt före Arn och långt före oss. Med en och samma Herre.

Jag ser Lasarus le genom den spruckna glasrutan, han håller något i handen. Överallt ligger en hinna av sot. Han har fått ett bett i strupen, det blöder. Lasarus längtar ut. Riv märken i pannan, han har tömt blod för någon annan. Plockar med sina saker. Genom det spruckna fönstret fladdrar gardinen till. Lasarus står ensam kvar, alla andra flydde och försvann. Lasarus flinar till. Det lyser ur hans ögon, han tänker. Stackars satar.





Axvall-Skara 2008. 2009. 2010

En historia stod att hinna ikapp mig, deras ondska hade börjat verka i mig, som en giftig ros slog den rot. Jag bekämpade den med guds godhet, gick till botten som undervattens svetsare, med tub på ryggen. Världen sjönk igenom mig. När jag försökt förstå den, började den leva i mig, den var förskräcklig.
Jag måttade upp en resignation. Räckte fram min längtan med ett bittert grin. Likt en skål inför en källa från ett berg av guld. Med det skulle jag ta mig igenom de beslut jag tagit. Genom ett galler av vidskepelser, skulle det visa sig. I omsorgen en fader bär till ett barn.
När natten kom blev jag kvar i min bön. I tysthet lade jag mig till söms, medan stjärnor brände kvar i min mark.
Jag hälsar in den nakna solen i mitt rum. Hör fåglarna, sjunga. Bergen har skakat i mig och grundvalarna. Det har varit en resa för två i mitt tempel, eller för fler. Tankarna knackar kopparplåten på taket. Det du bjuder in måste du ta hand om. Jag ser berguven flyga ovan kedjan, tanklös och fri. Marken rymmer många tusen mil av den osvikliga mystiken. Ser köttet växa fram ur benen. När jag börjar ana vad jag egentligen älskar, bortom det synliga.

Lämnade min lägenhet. Marken stod öppen som en bok för mig. Knotiga och väldiga reste sig de gamla träden. Snön låg strödd och tunn. Fåglarna kurrade, de flög förbi som Hugin och Munin. Svarta Korpar tecknade strecken i skyn.
Jag trevade på mitt eget sätt. Plötsligt inträffade det magiska. Naturen runtom mig fick liv! Jag såg hur allt vaknade… för första gången på länge. Nu blev allt verkligt för mig igen. Inte som på film eller så. Jag stannade och dröjde kvar med blicken. Jag ville bara veta varför jag var här. Läs mig bad jag till Gud, läs mig nu, medans jag lever!
Söker jag måhända en större dimension, sänder osynliga meddelanden ut i kosmos, genom de isblåa galaxerna?
Jag kommer hem, rör vid tavlan, tårarna vill komma men jag lämnas inte ostörd. Svärdet formar karaktären, men det tar tid! Osedd kan jag finna mig, men det förblir min hemlighet. Kroppen bär en mantel. Med Svenskt jämnmod får jag bära mina plågor. För den sanna frihetens skull går jag på okända vägar.
Messias sanning och nåd sårar men befriar, enar ett folk med ett rike från ovan.
Det är ett gammalt fritt rike. Under lagren av postmodernismen och dold av sekularisationen, ligger hon där. Glömd och bortkastad. Levande och fri! Sårad men med friskt blod! Var hon rösten från dotter Sion?
Varför förgät ni mig viskar hon, ur sin gråt ser hon på mig. Hennes ögon har mattats men de är ändå klara. I rena färger, viskar hon sitt rike. Vårt ursprungs arv ligger skövlat, hon bär nycklarna dit in. Som bröd och vin förvaltar hon oljan. Jag viskar, vem sände mig hit?
Hon säger, en krigares blod föds inte i natten. Men jag har blivit fängslad i mörkret. Nattens drottning. Skökan, försöker att erövra dagen, kan du hjälpa mig?

Riket vid min sida och min inre värld, växer sig stora som labyrinter gör, när barnen är små. Utanför den väldiga stormen, och i Babylon går pesten mellan hus och kvarter. Jag köps till fria stationer där rymden är. Murar igen sprickorna till dödsrikets hålrum i mig. Vill ni, och kan? så följ med, Vi har ingenting att förlora, räkna bort 90 % av det du ser.
Riket vid vägens slut, packa ihop resterna, se dig om i motiven.
Helga det tillkommande, dra ett bälte om livet…
De kommer inte åt idén. Resultatet står på min sida. Bakom ryggen på folket står de i korruption med Mammon. I list försöker de bedra oss, de sopar undan bevisen. Vill få broder, att dra kniv mot broder. Gå åstad att ena, vad som brutits. Tänd en eld åt en förlorad generation!








Styvmodern kom till gården när jag var 5 år. Hennes tunga var ett gift. Hennes hand slog duktigt.
Vem kunde göra sig kvitt något sådant? mer än i strid.
Som svenskalärare för invandrare, kom hon med sin tunga, bli en grym fostrare åt mig i språket. När jag redan som barn fick lära mig att försvara allt gällande, i dess ordning.
Jag blev flyttad från prästgården medan jag ännu gick i 8an. Traktorer och kreatur, allt såldes på auktion. Samma gård mina förfäder reste.

Det är som hade jag arbetsredskapen kvar i blodet, minnet av stenarna farfar släpade till ladugårdsgrunden. Jag synar insikterna. Klyver dem som ved och travar dem vid floden.
Det skakar i mig. En bondson är jag.
Min farfars far reste ju upp mangårdsbyggnaden jämte de övriga husen. Efter pappas renovering av övervåningen höjde kyrkan arrendet, fast än vi stod för kostnaderna.
Trodde ni verkligen att ingenting skulle kunna tas ifrån er? Som om ingenting kunde försvinna iväg?
Jag saknar byggare, plogen, elden och krutet.
De ville bedra oss med 50 tals ideologi, staten skulle förvalta människolivet. Folkhemmet skulle göras till vad det icke var. Kärnfamiljerna skulle slås sönder. Socialism skulle göra alla lika. Kartan skulle ritas ut så att alla skulle gå in i gapet.
Det sanna innehållsrika livet skulle, sakta köpas upp av marknaden. Våra innersta samveten skulle tystas ner. Vi skulle stå utan valmöjligheter i kärnfrågorna. Så, skulle viljan och möjligheten köpas. Blinda, ville de få oss att tacka ja till konceptet, för att vi sedan skulle gå förlorade i det.
Har vi därför inte så mycket mer att försvara, idag? Eller har vi drunknat av bevisen.
Svärdet min broder får du rikta åt två håll! Envisas beständigt med att veta vad du vill! be om syn! kanske någon av er sitter nedgrävd bakom världsliga teorier och statistik. Lev så rättfärdigt du kan, håll fred så lång det är möjligt! Också sanningen innehåller spår av anarki, så vet att välja rätt!
Livet här har blivit en tidsresa. Vi bygger hemmet under pannan, söker hjärtats tröst. Vi måste spegla oss i en annan, finna en hållbar röst. Bland tusen tankar finner vi några få sanningar, och räknar dem för kära smycken. Sådana är värda omsorg. Tålamodet har ärvt ett löfte. Vet min ädla vän, att den som vill bevisa motsatsen, handskas med ett svärd. Svärdet han själv måste tåla att känna eggen på. Också välsignelsen kommer ju an på dig. Därför blir våra bojor, till andras frihet! I de, vi kan välja rätt.
Vi föddes alla på ett slagskepp, där varulven och vargen stod i krig. De såg mig aldrig. Jag var en sotig pojke med spjut och båge, kniv och pil. Kärleken stod främmande för min syn, modern bad om nåd, och jag räddade henne från att ta sitt liv. Mörkret hopade sig, jag arbetade tills jag föll.
Kommer han att överleva det här? Jag tar vardag till lärdom. Går ut över marken, ser himlen andas sitt väldiga ljus. Vandrar på gatorna i staden, besöker några vänner.
Jag skalar potatisen, gör var dag mitt dagliga, övar mig i disciplin. Mina vänner har svårt för att veta vem jag är, och jag förstår dem. Jag övar mig i det, varje dag.
Men skulle frågan spela någon roll, vem kan lägga fram en korrekt… Nej, vad som överhuvudtaget kan spela någon roll, är lyriken, den tillhör er. Han som inte frågar var eller när, utan denne som lever! Som i uppfostran av tanken, reagerar som sig bör efter gehör. Det formar en direktkontakt, och behöver således inte ifrågasättas.
Identiteten däremot växer, med det igenkännbara!
Tidvisaren tickade, jag saknade en famn. Skulle all denna världen ha passerat förbi, hastigt som ett orosmoln, utan att ha lämnat ett märke? Jag ville tömma ut min lögn, knäcka koderna till ett sannare liv.
Nu tar jag en dag i sänder, bränner luftslott på det sotiga berget. Fåglarna kränger över, men allt är det tyst och stilla. Morgonen ler i lätthet. Jag saknar sällskap här på diktarens ö.

Snaran min broder, den som du bär, löser vi när inget mer kan döda oss. Då som svalan flugit ur sitt bo, just när regnet faller. Himlen befaller.
Sorg är vad allt kunnat bli, den falska ängeln är svår. Vi bugar oss i vördnad inför verkligheten.
Vi får ta parti. Till vägens ände fick jag gå. I sorg kommer livet till mig. Jag måste lämna allt, för att finna vad jag sökte, där en gång.
På ett klinker golv, i en källarlägenhet i Gävle, sitter en bror till mig som jag kallar min vän. När försvaret skär ner banden. När ingen flottbas längre syns, och droger och vapen smugglas in med de okända. Då när politikerna går bakom ryggen på oss, formas misstanken. Han slipar kniven.
Om faran kommer, låt oss för Guds skull stå rygg mot rygg i striden. Vi hade en krigsmoral en gång, höll för kärt Gud och människolivet! Något att skryta om, när allt sölas ner. Joshua visste på råd, men Gud flyr när moralen sviker.
I Kungsör rådde ett töcken. Jag svek det och lämnade platsen. Här ute på tundran får jag livet igen! var dag en ny besinning. Det är en kamp var dag, för att sätta fast hörnstenen i mig. Vår allas givna sten.
Karl XII lade första stenen till Kungsörs Kyrka. I en dröm om det fria riket.
Vit man och kriget, för en bättre värld. Den dör bort, honom förutan. Han lever kvar av vad ingen kan stjäla, resterna av välsignelsen från förr. Vit man har blivit indian.
Min granne lever av hasch och Afrikansk reggae musik. Han bor intill mig, vill dränka vad han känner, i en fallen värd. Jag förstår det. Och de sjunger Israel, och de sjunger Jerusalem, själv är han från Judisk ätt.
Och jag ber Eli… Varför all denna plåga, i ett gammalt fritt land, vad har vi gjort för allt det här?
Det är någonting som händer, någonting som sker, någonting som händer, någonting som sker, någonting som händer, någonting som sker …
Våren nalkas då knoppar spränger! Liv är, vad liv kunnat bli, tränger igenom materian och väcker…
Lägger rosen vid stenen, det brusar ett väldigt vatten vid kvarnen.
Jag bestämmer mig för att stanna kvar. Försonas och glömma nederlag. Nattens ensamma fågel drillar vackert. För att orka, rullar den ihop sin sång likt en boll och sväljer sin melodi innan den flyger iväg.
den måste mäkta att bära på den, under tysthet. I näbben håller den ett rött bär. Så flyger den över berg och hav till ett folk, till dem med sina namn skrivna, på vita stenar. Där får den vittna om deras rike, och vad som sker…
Jag hade helt enkelt känt mig feladresserad, efter flytten ifrån Prästgården. Då Ljungträ tog över. 9an i Skövde, var som att starta om hela livet.
Tobit bar mitt hjärta, och vad som kom an på rätten. I stamträdet hördes den nya sången, och hon längtade efter en återförening.

Trodde någon att det skulle ha varit i kyrkan vi skulle återförenas? Den porten var stängd. Ingen ville minnas svåra tider där, och ingen ville varnas. Jag tror jag förstår. Jag tog deras ess.

Det är bara i drömmarna vi inte får förlora. På Prästgården står kastanjeträdet kvar och i minnet sjunger drömmarna, om en återförening i den andliga välsignelsen.