Släpp siluetterna. Tappa fasaden.
Masken är genomskinlig och förstörd.

Vad är meningen att locka med alla stjärnor men inte ens kunna ge smulor av jord.

Ett hjärta kan inte delas hur många gånger som helst.

Ridån har fallit. Vad jag gav, allt.
Min trohet på silverfat.

Vandrar på mörka gator, torg efter torg.
Gick ni här, hand i hand?

Ser du henne i mina rörelser, mina ord?
Är jag ett substitut? En tröst och en självplågan?

Obesvarade frågor.
Rädslor som vänds till att bli mina hjärnspöken.
Du vill inte ge mig något, inga ord, inga löften.

Jag fattar, hon bor i ditt innersta.
Och där kommer hon fortsätta bo.

Jag kan aldrig sudda ut era minnen, jag kan aldrig röra dig på samma sätt som henne.
Jag kan aldrig på samma sätt beröra dina sinnen.

När du klamrar dig fast i mig i din sömn är det henne du drömmer om, önskan att det är hon som håller dig hårt.

Jag önskar jag kunde plocka ut din smärta och stoppa in den i mig.
Jag är van, så van, att vandra på Dantes stigar.
Ge mig din smärta, den gör ingen skillnad.

Önskar dig den förunnelsen, att få älska någon hårt, djupt och utan tvivel.

Jag går nu.
Vidare.