Dagarna inte räcker till.

Vattnets ständiga rörelse
och när långa algtrådar
av stresshormoner trasslar in mig
Då
Mitt i allt detta virvlande
Händer livet

Samtidig växer en tomhet
Inom mig en sorts andlig gravitation
Fram
Och
Det Drar kallt om smalbenen

Nere vid anklarna
Rör sig anemoner

Ibland håller tyngden av forsande tid
Mig nere

Men

Det händer också att jag lyfter
Ur havet som ett groddjur
Att evolutionen griper tag i mig
Och det är nästan så att jag får vingar

Men I nästa stund
faller jag från en klippa
Kall luft i ansiktet
känns plötsligt helt verkligt
Som doften av blöt skog

Tankar slår emot mig då
Fjärilar fastnar ansiktet
Vingar tatuerade i min panna
Jag landar krigsmålad
Klok

Något håller på att förloras
Någonting bra
Någoting fundamentalt

Och då är jag ändå människa
En supervarelse

Jag är ofattbart uthållig.
Jag kan simma simma simma
Jag kan se stjärnor i andra galaxer, och skilja på ljudet av olika fågelarter.
Jag behöver inte mycket för att komma ifatt mig själv igen
Det går med solstrålars fart
Räcker med ett vågskvalp
Tror jag
Det är svårt att avgöra härifrån
Under ytan
Inifrån

Tänk då för de andra varelserna
Alla ickemänniskor
Hur svårt är det inte för dem

Och så verkligheten igen
Rutiner
Kalender i telefonen
Telefonen
Som alltid tar ned mig på jorden
Som är en del av min arm
Som är en del av min själ
Som är En förlängning och en förvrängning av mig själv
Och dagarna fylls
Nästan frenetiskt
Åtminstone maniskt
Med saker och mera saker
Kokande mjölk
Som svämmar över

Är jag ens längre människa
Min dotter ser på mig
Mobilskärmen lyser upp mitt ansikte och jag ser henne inte i mörkret
Jag är roboten i en mycket gammal film
Hon är framtiden

Virvlar
Stora cirklar runt solen
Det är fortfarande utom min kontroll
Rörelser
Inga utsläpp eller skövlingar kan ändra det faktum att
Jag är jorden
Jorden som faller mellan fingrar
Stoft som smulas sönder i vinden
När jag faller genom universum
Och flyger genom tiden
Och försvinner
Av allt att döma
nästan direkt