jag blev nog stöpt i dig
hon kunde inte ta i mig
den enda flickan
efter dig
efter hela raden
av bröder
jag blev nog stöpt i dig
hon såg bara dig
och kunde inte hålla mig

beröringsskräck var diagnosen

idag tror jag etiketten skulle vara amningspsykos
varför klarar ingen av att tala de rätta orden så att
verkligheten får stanna på sina egna platser
att modern fann sitt barn med ansiktet neråt i vattnet
med kopparglänsande hår i böljande svep ikring
att ge sig ner i vaken och få tag i barnets lilla blöttunga kropp
ensam ingen annan där bara snön och förtvivlans ljudlösropen
bära kravla lyfta
liv
tungt som död
kravla skära sig på frusenisen
kravla halka sig upp och fram
hålla
värma
hålla nära
omsluta litenungen med sig själv
försöka allt om återupplivning och förlora kampen

här sitter jag och skriver jag blev nog stöpt i dig
poesin ger mig kraften tiden möjligheten att försöka
lägga modern och barnet i de rätta sanna orden
poesin försöker hjälpa till
att verkligheten skall få sina egna
verkliga platser att den får finnas
och att det som inte fick hända
också har sin rätt till existens
att det också var liv

även när vi inte vill
jag blev nog stöpt i dig
och jag lever min lilla älskling
och du är verkligen död
drunknad genom olyckshändelse två år