Och så höll hon honom, i sin famn, gungandes, rytmiskt.
Skrek utan ord och utan ton.
Försökte få liv, skakandes i hans lösa lemmar, pressades på hans tomma bröstkorg med krossade ben och utan hjärta.
Öppnade hans ögon, stängde igen.
Han var inte längre där, det var inte han.
En kropp utan själ.
Men hon fortsatte gunga, det som en gång var hans kropp.
Sökte över hans bleka hud, täckt av blod, något som skulle kunna betyda liv.
Tog åter hans kropp i sina armar och gungade.
Rytmiskt. Nynande.
Kysste hans hår.
Det för evigt röda, det flytande vid namn kan kallas liv, pumpats ur hans kropp.
Nu på allt som inte längre skall vara vitt.
Smekte hans kind, med blod.
'Det är bra nu'
Då hör hon, ett genomskärande ljud.
Ljudet av henne, känslan av henne.
Hon är fortfarande närvarande.
Hon som stått där på knä, med hans hjärta i hennes händer.
Hon!
Det hjärta, hans hjärta som tillhörde den andra.
'Hennes måste ju tillhöra honom'