Spår, de sätter vi där vi bor.
De börjar dagen
tills cirkeln är för liten.

Livet har inga dubbar, broddar, halkskydd.

Det är dubbfritt året om, men
envar sin egen
hake
krok

ek
lönn
att sitta under

när bladen täcker himlen
och öppnar knotiga streck för
himladjuren

en cirkus

från Lejonbergets fot till
mannekängande kvarter

jag ser en stjärna som faller,
ur geminiderna. Måhända är det Faëthon
som gör sin vådliga färd igen.

Branden här uteblir

röda julstjärnor i färre fönster.