oroligt
vänder han blad i sömnen

korten
ställs på högkant
virket

risfälten gav
fötter vandrade i vatten

händer sjönk med rötter in i djup

korten viks ned
ljud stiger in

lyssnandeblad
fläktar febrig panna

det går att höra de falnade väggarna tala
när smältvatten når hörs fräsanden
huset frågar närvaron
minns du kattungarna
vildkatterna

sticks handen in under grund möts
handen av fräsande
vad annat kunde de
vana var de inte vid folk

låts det vilda vänjas
upphör fräsandet

var jag vild i mitt fräsande
det vet endast jag
din upplevelse respekterar jag
kan hända var det mötet vi hade
glöd samt vatten
vatten samt glöd
vem är
vem

min vän låt det vilda vänjas
tämj det inte med slag
låt det komma till dig
när dina sinnen är tysta
helt tysta
helt stilla
i den stunden kan ni mötas fritt

hett brann jag
jag brinner än
endast jag vet
allt är intakt

även om de säger jag brunnit ned
planerar mer i tid
med moderna linjer

mannen vaknar i natten med blått skimmerljus
vilket rör vid hans ögonvingar
slutna i värnad runt kroppen
bilder av safirer målas av ett väsen
mannen vandrar i safirskogen

blått ljus min vän
behöver inte betyda utryckningsfordon
ut rycks du inte ur fordom
bakombarnet ler
glittrar med framombarnet i hand

for domen av det hastade ögats syn
for domen vävd av hjärtats slag
slaget är här
inte en art
är inte heller knytnävar
inte heller örfilen
kan hända
är det rytmen
vilken med mjuka tassar berör ditt väsen

kan hända
är det
kristallsmeden vilken filar stenar
stenen, stenarna
stenblad vilka skrudar
skogens viskande kronhav

denna viskning vilken inte skär sönder tystnaden

inte heller
rycker dig ut ur
drömmens sägenomspunna varsel

blåvinge
blåvinge
vilket är ditt bud

är det ögontröst
är det blå iris väsen
är det stäppens blå salvia

är det du vackra bergsvallmo

det kittlar i mannen dynor
moln knådar syner
jäser alltmer
det doftar kanel
en aning nejlika

ett är de med hästarna
vilka virvlar fram
i ring stannar de runt mannen
när sandmolnen lagt sig
eller är det snö
strålar blått ljus upp ur jordens tunnel

upp ur gången stiger ett väsen
hennes ögon är ljuset du ser
hon doftar timjan

cirkeln löses
till synes

de vilka följde hästarna sitter runt lägereld
i samtal syner viskat i trummans varsel
eller var det
virvlande sand
snö
hästarna betar
just där havet kysser klippornas glädje

mannen stiger in i dagen
möter himlars blå längtan
är det därför detta blå skänker
det går att säga vördnad
salighet
tömmer kärlet

det växer förgätmigej i mannens ögon

en kvinna i blå mantel vallar hjorden
en herde andas toner ur en flöjt

hon flätar
fingerverk

håller korgen stilla
droppar
landar mjukt

vind blåser in
kristaller strålar i handkorg

du fattas mig
inspirationens glädje
porlande ögonfröjder
glittrande stigar
fjärilshänder
dalar
lädalar

vad sade du är dalen svårmod
tanken tänker
själen vet lä
låt oss klättra
berget skänker stöd

klättringar
vad sade du
är berget halt och
det ena med det andra
tanken tänker
själen hör väg
i andeljuset

du fattas mig inspirationens glädje

skålen gavs
av en kär hand till
till älskade skålen
stödet
skålens hem brast

han helar skålen med uråldrig visdom
guldblad

syner faller in genom slutna glas
immade rutor spelar sitar