Inga tassar, som krafsar på dörren när jag lagar mitt morgonkaffe. Din matskål står tom och ditt bo likaså; ditt lilla krypin där du kurade så gott. Fönstret, där du satt och tittade på allt som rörde sig, är pyntat med julljus och hyacint, men ändå så tomt.
Jag tog dig för självklar. Så självklar att när du mötte mig i dörren med svansen i vädret och plirande blick, hälsade jag inte på dig för att jag hade så bråttom.
Och fastän du rymde och var borta ett helt dygn så kom du ju tillbaka - som genom ett under stod du där jämte mig, precis när jag anmält dig försvunnen.
Nu är du inte här längre och du kommer inte tillbaka.
Aldrig mer