Familjen Strapp hade under de senaste fem jularna levt i ett skuggrike. Men än hade ingen röjt hemligheten. Allting fortgick som en perpetuum mobile. Visserligen många stoppar, men inget avslut.

Joar Jakob Strapp, kallad ”han Strappen" eller bak ryggen ”stroppen Strapp”, uppbar lön från Bortrationaliseringsverket, och bävade inför högtids-skrammel som Jul och Nyår. Dessa långdragna procedurer var enbart jobbiga. Mörkret i hans väsen rimmade illa med det ljusa och väna. Han tog till flaskan och bedövade alla känsloytttringar med sitt klunkande. Hans fru Sonja Lovisa var av samma mening. Hon bävade inför det som komma skulle och befarade att de tända ljusen inte skulle matcha suget i hennes mans inre. Högtider var synonymt med återkommande fylla, och kunde därigenom släcka den mest hängivna känslobrand.

Han som den snacksalige kunde naturligtvis intala sin fru att det mesta som skedde berodde på alla förväntningar som stundande högtid innebar. ”Jul, jul, strålande jul” var synonymt med ”Drick, drick, passnde tid” vilket var som sten på börda. Några förpliktelser föreföll honom helt främmande. Som vanligt såg han med fasa sina svärföräldrar sitta och invänta Kalle Anka och det efterföljande julbordet, med alla dignande läckerheter. Endast det bästa dög åt dem.

- Tackar min lyckliga stjärna för att vi inte skaffat barn, sa Sonja.
- Det kan du väl inte mena, sa Jakob bestört.
- Jo, det gör jag. Utan tvekan. Ditt förbaskade skåpsupande tar död på all samvaro. Alla framtidsplaner går om intet. Allt det vi lovade varann en gång har gått i stöpet. Vårt äktenskap hänger på en skör tråd. Och allt för en sketen flaskas skull. Det är för ynkligt. Läs Jack Londons ”John Finkelman” eller ”Kung Alkohol” eller se ”Förspillda dagar”, så inser du faktum.
- Men jämföra mig med en kraftkarl som London är väl att ta i. Han verkade som författare och såna kändisar lever ju sus-å-dus liv. Dom utsätts ju ständigt för frestelser.
- Samma jädra tomgångssnack som vanligt. Ja är en simpel kontorsråtta men dig kan jag utan å innan. Hur många gånger har jag inte fått slå blå dunster i folk? Hur många jular har jag inte fört mina föräldrar bakom ljuset? Men nu har vi kommit till vägs ände. Dricker du en centiliter till är våran tid tillsammans över. Töm flaskorna å gör det nu. Även den du gömt i garaget. Du har inget val. Händer ingenting får alla veta helvetet du utsatt mig för. Inte bara nu, utan i åratal.
- Men din farsa och morsa. Dom dricker ju glögg?
- Har köpt alkoholfri. Nå, hur blir det?
- Verkar inte finnas nåt val, väste Jakob, och såg slutet på tillvaron närma sig.

Han som ville föra barn till världen hade ingen annan möjlighet än att tömma all förjugenhet, allt självförakt, ner i avloppet. Och den julen förflöt utan ytterligare intermezzon.

Sedan den dagen har han aldrig rört flaskan. Jakob Strapp fick sig en näsbränna som hette duga. Och under de tre år som förflutit har familjen utökats med två barn. Hon har hunnit fylla 34, han 36, och livet har fått en nystart.