Bergen slingrade sig upp mot en ändlöst vacker plats. Jag tyckte mig befinnas i en annan värld. Jag trodde mina ögon spelade mig ett spratt, och stunden blev inte den jag trott att det skulle bli.

Mitt i det vildaste av vildmarker var jag omgiven av skriket från örnar och ylande varg honor. Med hasande steg vek jag av mot en bergshäll som vilade på klippformationernas yviga mönster. Detta sköna i ögonfallande fenomen, tolkade jag som ett fredskonvolut där dem stridande krafterna ödmjukt lagt sig, för att inte någonsin resa sig. Dit ingen färdats eller ingen tänkt komma befann jag mig. Ja strax nedanför toppen av ett berg, som i sina dagar putsats av både vind och väder. Stolt kunde jag betrakta vyn med en ovanlig närvaro. Jag fattade att med en utsikt som denna måste det finnas något mer, ja en GUD.

Berget var inget annat än mästares ”toutch”, och där i det fasta, orubbliga, där skulle en bild av honom själv träda fram. Mitt i linjen av glaciärer och branta stup så brast det renaste vattnet fram. Allt kom från bergets eget inre och var omgärdat av vitaste skum. Jag ville inte släppa blicken, men vart tvungen att rikta den på näst följande steg. Benen i mig skälvde av upprymdhet och jag insåg att upptäckten var stor. När örnarna dök längs den djupa dalen ekade skriken, och även om det ryste till långt in i själen, fann jag det behagligt.

I den friska iskalla luften andades jag, och för varje nytt andetag, frös jag lätt. Luften var hög och vintern låg alldeles intill. Den tunna skaren som bar mig var krispig och fin. Den hade till och med ett mönster på sina håll som vinden lätt skrapat fram. Motivet var fram svept genom tider och kanske åter tider, lyckan var behagligt god, över att duken ömt vilade i naturens egna famn.

När molnen drog förbi vid min sida blev jag påmind om hur högt jag var. Nedanför mig fanns träden och det jag en gång passerat. Ovanför fanns snart inget mer. Här upp kände jag mig som en fågel, jag ylade nu själv likt en varg och kände blodet pulsera. Händerna skakade av trötthet och lycka, men i mitt innersta greps jag av att jag hade kommit så långt.

Alla som tvivlat och alla som vikit av, var tvungna till att inse det faktum som jag själv stod inför. Berget var trots sin höjd nu tvunget att skåda upp till mig, detta gjorde allt så otroligt. Det var förstås inte mitt syfte, men det fanns något över berget som var mer än en utmaning. Jag fann att den utmaningen vara mig själv. Jag trodde på att jag och ingen annan skulle ta mig hit.

Stegen bar mig sakta tillbaks och i en sagolik atmosfär kunde jag njuta över den prestation som jag gjort. Ju längre jag vandrade ned från toppen ju mer blev jag påmind. Att det oövervinnliga inte låg i mina händer utan i någon annans. Hur lätt hade inte kylan och blåsten kunnat knäckt mig likt en nöt. Med denna eftertanke sjönk jag in. Tårarna som kom bildade is och mina röda kinder, kände nu av den bittra kylan. I mitt högmod och mitt envetna trots, valde jag att bekänna min synd. Jag gick ned på mina knän. I denna märkliga stund då mitt inre suktade efter frid, fick jag förnimma Herrens ömma vårdande tal. Han sa likt en viskning: ”Res dig upp”, och jag reste mig upp. Även där i kylan, tänkte jag. Kunde jag ha blivit kvar av självömkan, kvar utan att ha lärt mig nåt.

Skulle mönstret precis som på bergets topp upprepa sig själv. Nej, med visshet förnam jag en förändring och den bar mig nu neråt. På bägge sidor om den kant jag följt på vägen upp, fanns nu träd jag förut undgått se. Dess skönhet var underbar, även utan löv. Herren hade gjort något långt mer än jag själv förstått. Under så lång tid hade jag missat allt detta fina, men i hans ögon var jag dock den jag förmodligen alltid hade varit. Det var bara det, att under resans gång hade omgivningens kraftiga vingslag kantat en del av själva själv- bilden, och då jag nu kom underfund med mig själv, och mina misstag. Så hade Herren i allt inte gett upp hoppet om mig. Vilken trofasthet och nåd!

Resan som känts så lång hade gett mig så mycket. Jag lovade nu mig själv att ge något tillbaka, något som kunde förändra inte bara mitt liv, utan kanske också någon annans. Som i en dröm vaknade jag med livet fullt utav liv. Jag gav mitt liv för att aldrig mer vända om igen. Mitt sjukna skepp finns ej kvar, jag som trott att det var mitt allt, såg nu fast mark. Dimman var skingrad och havet mitt hade stilla lagt sig. Skulle jag tro att allt detta var sant, skulle jag våga tro?! Mina inre ögon sträckte sig efter en påtaglit synlig och utsträckt hand. Ja där, utbrast jag högt! Trots att jag klart och fast stod vaken. Där såg jag stigen, mitt för mitt eget innersta såg jag en passage.

Jesus min dyre vän, Jesus mitt allt, tänkte jag. Som en mantel som fallit av en stol, låg jag där vid min mästares fötter. Han stod själv vid min sida som ett majestätiskt skepp. Där orubbligt skänkte Han mig frid, och själv låg jag som ett kantrat skepp för ankar. Jag förmådde inte röra mig, trots att kommunikationen var uppenbar. Inte ett enda ljud gick ut, men Han förstod, jag förstod och vårt samförstånd var totalt. Som en renande process sköljde tårarna mig fri. Med en ny sång inom mig, ropade någon ut mitt namn. Klipporna svarade upp likt en fager änglakör. Med klar distans till min omgivning, skådade jag upp mot min mästares hand, ömt hade Han gett mig en andra chans, och trots att Han stod där alldeles framför mig, gick det inte riktigt att urskilja Hans ansikts- drag och linjer. Men känslan av liv, bär jag vidare.