Så han gick sin väg,
nånstans dit vägar ledde,
och hon grät salta tårar
som sved på hennes hud.

Ett vägskäl,
eller korsning,
som kunde föra henne vart som helst,
och hur mycket kan ens sinne förråda
utan att hoppet försvinner?
Hur långt kan man gå
utan att slitas i delar?

I henne hade den svarta, flytande psykopatin börjat läcka ut,
börjat blandas med det ljusa, det goda,
och virvlande mönster i svart och vitt flöt i hennes kropp,
som blod droppat i vatten.

Han gick sin väg,
och kanske hon följde,
dit vägar leder
med en kropp fylld av skärvor
och en svart rök som kompass.
Med saltsyra på huden.
Med hämnd i sin själ.