Och helt plötsligt är man ensam med massor av kärlek i en stor sfär och man måste liksom pysa ut den då och då, utan att skrämma någon. För kraften är så stark att det liksom svindlar lite framför en men var det kanske helt enkelt för att man älskade så mycket och försökte i en evighet att trycka ur sig allt som det nu känns svårt att låta det flyta. För att en är så varm, trots att vinden är ens element och syret inte bara ger liv utan är livet. Som när en vill prata med någon, sin bästa vän, men det går inte. Vem ska man berätta allt det där för?