Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Science fiction, jag har börjat skriva på en svensk SF helt enkelt för att fundera på hur de mänskliga relationerna blir på långa rymdresor.


Farväl till Jorden

Kapitel 1

Hon gick igenom korriderna på USS Atlantis, hon mindes tiden då hon var ny i federationen, ny kadett från akademien, människorna tittade nyfiket på hennes öron, i övrigt så såg hon ut som dem. Hennes far Jorel T’Olm var ambassadör på Jorden och han hade tagit med sig sin fru för sitt uppdrag, Janna som var exobiolog besökte med jämna mellanrum kolonierna runt Jupiter, gruvdriften hade förflyttats ut i rymden för mänskligheten. Io var en bas för gruvbolagen, Mars genomgick sakta en terraformering för att försörja gruvkolonierna med mat. Myriama stannade till vid mässen, kikade på människorna som åt, förundrades över att de envisades med att äta mat som påminde om djurkött, det är ologiskt som beteende. Hon var den första från sitt folk att resa med människorna en längre tid, sen att hon hade rekryterats till militären av människorna hade sårat Jorel, som hade svårt att acceptera att hans dotter hade valt en militär bana för förenade federationen. Han talade med sin dotter, visade sin besvikelse även om han lät henne hållas. Logiken talade för hennes val, han insåg det, ty hon sökte sig alltid nya äventyr. Myriama var en naturlig äventyrare, det militära gav henne chansen att blanda vetenskap och resor in i det okända. Så här stod hon nu och tankarna flödade, avfärd väntade och besättningen tog emot sina familjer, själv så vägrade Jorel besöka Atlantis innan dess avfärd, men Myriama visade inte sin besvikelse, det var inget som hennes folk visade för utomstående.

Efter en lång stund så vände sig kaptenen om och tittade på Myriama som anlände till bryggan, han gjorde honnör och hon svarade.
- Amiral, förberedelserna är nästan klara.
- Tack kapten Robertsson, jag har sett det med egna ögon, besättningen förtjänar lite vila nu.
- Jag har en minimal bemanning på bryggan just nu, jag tänkte att de förtjänade sin lediga tid för att ta farväl av familj och vänner.
- Utmärkt, för resan blir lång.

Tonen var torr, kapten Robertsson tyckte inte om Myriama, han visste att hon var den första av sitt folk att arbeta med människor, andra hade följt efter och Myriama var den yngsta amiralen hittills, samt att hon såg betydligt yngre ut än sina femtio jordår, hennes folk levde i snitt tvåhundra år.
Bryggan var tyst när Myriama fann sig vara själv, hon saknade tiden när hon var kapten och mötte nya civilisationer, nya kulturer berikade livet och ökade förståelsen gentemot hennes eget folk. Kaptenens fåtölj lockade och hon satte sig ner i den en stund, tittade de olika konsolerna nedanför. Astrometri, navigation och vapensystemet. Framförallt så var det kommunikationen som intresserade henne, en dator som tolkade ett språks uppbyggnad för att översätta det som de sade, det var inte perfekt ännu, det var dags att pröva systemet. En lång resa väntade besättningen och Myriama hade insisterat på att följa med.

De långa korridorerna var fulla med civila, det som skulle ändras om några timmar då enbart besättningen var kvar. USS Atlantis var stort som skepp, trehundra meter lång och hundra meter i höjd, bredden var nästan som höjden. Det fanns två hangarer och mindre skepp fanns där, framförallt så var de utrustade för forskning, även om de hade ett avancerat försvarssystem. Det gråa dominerade färgen, men röda och lila linjer förgyllde utseendet, estetiskt så ville konstruktören visa att det är inte bara teknologi som gäller. Väggarna hade samma färger som det yttre, fast besättningen fick välja färg i kabinerna och i mässen så visades bilder från besättningens olika världar. En man satt själv i mässen, han kände sig ensam och visste att han behövde förlåta sina föräldrar, men en militär bana hade de motsatt sig starkt, de var pacifister. Hans öde var beseglat och han visste om det.




Övriga genrer (Drama/Dialog) av Maria Thunholm
Läst 394 gånger
Publicerad 2017-12-17 22:35



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Maria Thunholm
Maria Thunholm