Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Från råvara till produkt


Under sjuttiotalet jobbade jag inom mejeriindustrin så småningom med stort intresse för osttillverkning.
Min första anställning blev på LMC i Kallebäck, en stor driftsplats med konsumtionsmjölks och smörtillverkning som huvudspår.

I början av sjuttiotalet var tonen spänd och hård mellan olika aktörer på arbetsmarknaden.
På riksplanet ökade LO sitt inflytande och ilskan över detta spred en ovilja mot ökat reformarbete hos de krafter som representerade företagarna.
I976 års lagstiftning om medbestämmande och arbetsmiljöfrågor som gynnade arbetarnas situation får väl betraktas som vändpunkten som stärkte skyddsombudens makt till förbättringsarbete på bristfälliga och farliga arbetsplatser.

Min första anställning på ysteri blev på Arlas ostfabrik i Falkenberg i mitten av årtiondet.
Eftersom mejeriet köpte in råvaran från mjölkbönderna var det upp till skickligheten och noggrannheten hos de som ansvarade för själva slutproduktens höga kvalitet och ”ostutbyte,” för att kunna få optimalt betalt när osten köptes in av grossistledet.

Yrkesskicklighet, processkännedom samt att ha stränga krav på hygienen när man handskas med livsmedel ledde till förtrogenhetskunskaper som betalade sig i slutändan.
Att ha lärt sig grundkonceptet i allt hantverk är inkörsporten till att kunna improvisera över ett givet tema samt att kunna göra skickliga bedömningar och överslag.
Tänk dig snickaren som står med en husritning i handen och en brädhög bredvid sig och efter bara en hastig blick, kan konstatera att det kommer att gå åt dubbelt så mycket virke för att kunna färdigställa huset.
Hantverksskicklighet kan bli till hårdvaluta på arbetsmarknaden och även bilda en stabil grund för egen företagsamhet.

När jag så småningom kom in på lärarbanan längre fram i livet hade jag en tid ansvar för lärlingsutbildningar på vissa av gymnasiets praktiska program.
När det blev aktuellt att byta takplåten uppe på Domkyrkans tak och torn i Göteborg kunde en 17 - 18 årig yngling som var en hejare på att bocka plåt helt bergsäkert diktera hur mycket han skulle ha betalt för jobbet.

Folk som kunde konsten att presentera sin yrkesskicklighet för att tjäna pengar på att tillexempel gräva raka diken, binda svindlande vackra brudbuketter, fixa till gourmetmiddagar, sko hästar eller sy upp festklänningar, fick en möjlighet till höga inkomster för den tiden.

Under sjuttiotalet drevs en rationaliseringsvåg inom mejeri med stordrift och långa transportsträckor av råmjölken som följd av att flera mindre mejerier på landsbygden lades ner.
Alldeles för många tidigare skickliga mejerister från nerlagda landsortsdriftsplatser gick och spolade golven eller slukades upp i administrativa uppdrag, i ett stort konsumtionsmjölksmejeri som stod på tröskeln till dataålderns moderniserade produktionslinor.
Nya produktsegment gläntade på framtidens portar med Lätt och lagom, kvargprodukter, ny kalkberikad juice, VTIS-mjölk med förlängd hållbarhet samt ett nytt sätt att förpacka och distribuera mejeriprodukterna på med mera.

Det fanns en hel del duktiga schackspelare på Arla av skilda nationaliteter och jag startade snart en schack-klubb som ett slags ”integrationsprojekt” för att de skilda kulturerna skulle komma närmare varandra.
Seriespelet drog till sig intresse från andra driftsplatser som Alingsås där en drivande kraft startade upp på samma sätt.
Efter ett tag spelade vi schack tillsammans även med Dinglemejeriet.
På väggen i matsalen sattes ett stort spel upp med magnetpjäser på och ”dagens drag” blev riktigt hett debatterat av intresserade personer på jobbet.
Det kluriga draget för dagen förmedlades per telefon och motståndar-mejeriets svarsdrag syntes på tavlan i matsalen nästa dag.

I seriespelet på Arla ingick även att besöka varandra i hemmiljö och jättetrevliga nya kompisrelationer mellan olika kulturer knoppades fram.
Folk började prata med varandra om allt möjligt på arbetsplatsen och kanske hade denna enkla ”katalysator” ett litet finger med i spelet.
Lagspel i korpens regi med fotboll i toppen blir också en trevlig samvaro på många platser.

I tappningshallen på mejeriet skulle mjölken ner i brickförpackningar med en imponerande speed.
I den stora produktionshallens ena hörn satt arbetsledningen i lugn och ro i en enskild lokal med stort glasfönster ut mot avdelningen med säkert ett sjuttiotal arbetare i full gång i den larmande och mjölkskvättande miljön utanför.
Jag gjorde mina första dagar i tappningshallen med stor iver att ge mig ut i produktionen där tappningsmaskinerna skar ihop på löpande band med stort kaos som följd.

Jag och en annan ganska ny arbetsledare började röja upp i produktionen på golvet.
Vi pratade med folk av alla möjliga sorter och nationaliteter samt såg till att bedrövade och överstressade arbetare fick nödvändig avlösning.

Det var ständiga krav från arbetsledningen på övertidsuttag vilket utlöste mycket ilska eftersom att alla på golvet fattade att det egentligen berodde på dålig planering högre upp i organisationen.
Om man bara lade lite tid på att informera folk på ett lugnt sätt, så lade sig oftast irritationen efter en stund.
Det dröjde inte särskilt länge förrän jag blev uppkallad till driftschefens kontor.
Där satt han och myndigt förklarade att jag skulle tänka mer på min tjänstegrad och i ”vilket läger jag skulle hålla mig”.

Det var väl bara för mig att rätta mig efter chefens förmaningar och ju längre tid jag fick på olika avdelningar samt när jag fick börja lära känna mina arbetskamrater bättre, insåg jag att min nya roll som arbetsledare var väldigt komplex.
Liksom i alla sammanhang där en mellanställning i arbetslivet innebär att man får tjuvnyp från ledningen ovanifrån samt inte riktigt hör till den grupp arbetare man känner sig tillhöra innerst inne.

Åtskilliga gånger ”gick jag i fällor” gillrade av den äldre stammen arbetsledare kanske på grund av deras frustration över allt det nya som bara vällde in.
I början gick jag ibland till de gamla veteranerna med förslag på förbättringar i produktionen som kunde få bort ”flaskhalsarna” i flödet på golvet mest för att bli belönad med hånskratt eller: ”Det har vi prövat förr men de blev bara värre i slutändan”.
Det är klart att det gjorde ont i sinnet på en gröngöling med ambitionen att använda teoretisk kunskap till praktisk nytta.
Någon gång tog ledningen till sig ”mitt förslag” ändå men det var en gammal träskalle till kollega som presenterade det som sin egen och fick det oförtjänta berömmet.
Trösten i bedrövelsen kom alltid tillslut från ”mina egna” kamrater på golvet som inte var dumma i huvudet och insåg att det var jag eller någon av de andra färska arbetsledaraspiraterna i samverkan som var de riktiga ljushuvena.

Stölder av olika slag var inte ovanliga på alla avdelningar och det skadade inte att hålla ögonen öppna.
En sommar uppe vid omklädningsrummen fick jag ögonen på en kille som kom gående i stor överrock i värmen.
Efter en närmare koll visade det sig häpnadsväckande nog att vederbörande hade sytt fast extrafickor i fodret på insidan av rocken, lämpliga för att smuggla ut diverse produkter ur sortimentet.

Ibland upptäcktes att det smygsöps på arbetsplatsen, eller att någon tände av på knark så där på morgonkvisten.
Kanske satte sig en olämplig förare i en truck och började köra.
Sådana händelser kunde resultera i arbetsplatsolyckor på avdelningar där tempot var extra uppskruvat.
Att förhindra att liknande tragiska händelser inträffade, samtidigt som produktionsmålsättningarna hölls garanterades ofta av en vaken arbetsledning.
Därför var en öppen och rak dialog mellan alla i produktionen att föredra.
Att odla direkta ”kompisrelationer” under arbetstid kunde motverka de större syftena på driftsplatsen.

Efter att på olika sätt ha fått insikt i industriell produktion av något så väsentligt som vårt dagliga bröd växte en respekt fram för de många händer som månade om råvarornas höga standard i våra odlingslandskap till lands och till havs.
Genom industrins stordrift förstördes oftast råvarornas struktur, vitaminer och näringsinnehåll genom diverse kemiska tillsatser, förtjockningsmedel, smakförhöjare och suddiga ursprungsbeteckningar till diffusa slutprodukter i tilltalande förpackningar för storköpens hyllor.

Innehållsförteckningarna på förpackningarna var oftast svåra att tyda utan förstoringsglas till hands och en hel del av de tveksamma tillsatserna gavs lite ”förlåtande” beteckningar.
Allt detta gjorde livet för matallergiker och personer med diabetes onödigt komplicerat bland alla halvfabrikat på butikshyllorna.

Magin i begreppet ”kunskap i handling”, alltså att få ut teoretisk kunskap i händerna för att producera något verkligt och användbart i det dagliga levandet lockade mig så småningom via lärarhögskolan in på lärarbanan.
I min roll som yrkeslärare på Gymnasiet fick jag möta tonåringar med möjlig potential för att kunna närma sig ett framtida yrke eller hjälp med att inse att de valt fel inriktning på sina studier medans tid fanns för byte till annat.
Att vara med i ett fungerande lärarlag som tillsammans kan få fram kompetent folk till bagerier, hotell, ridklubbar, VVS branschen eller handeln gav mig också en möjlighet att ”betala tillbaka” för mina intressanta år i olika yrkesroller genom att få ut framtidens förmågor på banan.

När för ett antal år sedan lärlingsprogrammen återinfördes fick lärarkåren fin draghjälp av handledarna ute på fältet som kunde sätta en turbo på karaktärsämnesundervisningen genom ett slags ”just in time” lärande i verkligheten.
Dessutom fanns branschråd i yrkesprogrammens kravprofiler med företrädare för olika grenar av näringslivet som kunde säkra att undervisningen var högklassig samt kunde leda fram till certifieringar av olika slag.
De flesta eleverna som gick lärlingsutbildningar hade arbetsgivare som stod beredda att anställa direkt efter skolan. En klar förbättring mot att gå från skolan till arbetslöshet.

Framtidsspanarna i näringslivet hade påverkat skolans program till att höja teoretiska ämnens tyngd i undervisningen sedan början av 70 - talet.
Utvecklingen gick då mot på att ge alla elever likvärdig chans att nå vilken karriär som helst oavsett ”klasstillhörighet” vilket ledde till en kraftig överteoretisering inom gymnasieskolan.
Detta ledde så småningom till att elever med praktiska anlag som hatade ”pluggläsning” i böcker hoppade av innan studierna var fullföljda.
Som värst under några år in på 90-talet då avhoppen på grund av studietrötthet blev så mycket som 30% av elevkåren i gymnasieskolan.

Många elever vill lära sig gamla hantverkstraditioner i skolan och en pedagogik som krävde användning av alla mänskliga sinnen blev viktig.
På dagens arbetsmarknad är det en skriande brist på cykelreparatörer, smeder, murare och andra yrkeskategorier som har ”kunskap i handlaget” såväl som i den nödvändiga teorin.

Detta märkte jag tydligt när jag var praktiksamordnare i en skola för industriprogrammets räkning.
Skolan var med rätta stolt över sin utbildning i robotonik, alltså hur man kan programmera industrirobotar.
När jag reste runt till mekaniska verkstäder i kommunen för att marknadsföra utbildningen på fältet möttes jag ofta av mindre imponerade folk i produktionen.
Den allmänna inställningen på golvet var att programmeringen lika gärna kunde utföras av ”tränade chimpanser” som de själva uttryckte det.
Det som behövdes på verkstäderna var folk som kunde läsa svetsritningar för att kolla om fogarna var hållbara, räckessmidare, resvana och självgående montörer samt folk med materialkännedom.

Att hävda sig som yrkeslärare i skolans värld med kärnämneslärare på alla inflytelserika positioner var svårt.
Vi var liksom den akademiska världens ”proletärer” med en särskild förmåga att validera eleverna efter deras sätt att visa praktiskt handlag.
Detta visade sig på fordonsprogrammet i en skola där jag jobbade i den extremt mångkulturella miljön i nordöstra Göteborg.
Fordonsprogrammets elever hade där oftast bristfälliga kunskaper i svenska språket.
Eleverna skrev sina uppsatser om hur man meckade med bilar på en ganska bristfällig svenska, fast vi lärare kunde ju utläsa ett yrkeskunnande ändå och godkände de flesta.
Samma elever kom gråtande tillbaka till oss yrkeslärare med sina rödmarkerade meningar i samma uppsatser efter att svenskalärarna kollat igenom samma dokument.

Efter att man så småningom börjat med arbetslagsarbete i Gymnasieskolan under åttiotalet var det ändå yrkeslärarna som kunde börja driva upp snittlönerna för lärarkåren.
Om man i skolan var tvungen att rekrytera en driven elektriker utifrån till lärartjänst på elprogrammet skrattade yrkesmannen bara åt de lönebud som skolan kunde ställa upp med.

I skolans värld kan ”kunskap i handling” ge en förhöjd grad av uppmärksamhet, men i förlängningen finns det ingen meningsfull utbildning utan ett bildningsideal.
I takt med att bärbara datorer och smartphones dök upp i varje elevs ägo uppstod problem med ett tappat intresse för att skriva för hand.
Att behärska handskrift innebär för hjärnan att viktiga kognitiva lärprocesser startas upp.
Språket blir mera mångfasetterat och en förmåga att kunna ”läsa mellan raderna” uppstår hos personer som håller kvar förmågan att skriva för hand samtidigt som datorernas skrivprogram behärskas.

Detta kan bli framtidens nya klassklyfta mellan ”överklass” och arbetare där bildning blir den nya stora vågbrytaren mellan de som ”äger språket” och de som går på de ”enkla lösningarna” hos makthavare som pekar ut ”syndabockar” med hela handen.

Ett framtidsscenario där ”arbetarklassen” i värsta fall riskerar att tappa sitt intresse för att bilda sig.
Att tappa språkets nyckel till demokratibegreppet och bli försvarslösa inför rasistiska och populistiska strömningar leder till en enögd syn på sin egen framtid.

En framtid med denna typ av klassklyftor skall enligt min syn på elevernas utveckling till fullvärdiga och jämställda vuxna individer bekämpas med alla till buds stående medel.








Övriga genrer (Journalistisk text) av Lars Thorelli VIP
Läst 326 gånger
Publicerad 2017-12-19 19:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Lars Thorelli
Lars Thorelli VIP