Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ström

Strömmen går
och allt liv tar slut.
Jag drar kvicksnabbt upp persiennerna.
Först dött,
sen små ljusblåa sken
från ficklampor
fladdrande innanför alla fönster
som små kriminaldramor i varje hem.
Det är rörande
på något vis.

Längre upp är stjärnorna
- mina gamla mjölktänder med evig el.
Och under detektivgrannarna
är marken, den långa ytan
- den består av gamla ödlor.

Strömmen fyller huskroppen åter,
som i ett hjärtslag
- sladdarna är blodkärl.
Livet återuppstår.
Persiennerna låter jag falla ned igen.
Nu är stjärnorna inte längre intressanta.




Fri vers av Valdemar S
Läst 180 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-12-22 10:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Valdemar S
Valdemar S