Där vid Dansbanevägen 1 pickar en skata på en djupfryst råtta, längs Hornsgatan joggar tomten förbi. Ett sista löv i det nakna trädet, en blå ikeakasse, blir aldrig mull.

Tunnlar tankar och ser i brons en berättelse om något vi glömt. Så står hon och gråter ur betongen, en märkligt placerad staty, i julens skyddsfärg.

En sådan förflutenhet får plats i ett smalt fack i en plånbok, det lilla som omöjligen är en del av det stora, likt gulnade tidningsutklipp.

Kraftledningarna monteras ner och fler hemadresser föds ur de gula kranarna och utsikten blir en låda av kartong för dina fragment, de omringar dig och uppblandas i uppmärksamheten som blir skelögd och skenbart djupare.

Jag minns Helle
jag minne Väddö
jag minns Norberg
jag minns ökensand i min hand
jag minns gungan
jag minns plastkanoten med de röda figurerna
jag minns Beatles gula ubåt
jag minns Perec som minns kuddkrigen

jag minns sömnen
jag minns fallet och mörkret efteråt

in i tidens mörka strupe.