I början på åttiotalet reste jag runt mycket i Europa och föreläste om den magiska realism som chamanerna försöker applicera i verkligheten. Vid det specifika tillfälle jag nu ämnar skildra befann jag mig på en mjölkbar någonstans i Ubeda. Den hette La Lechera och låg på Calle de de la Miel . Jag och senor Lambara, proffessor i egyptisk mytiologi , satt i baren och drack våra drinkar med stor förnöjelse när bartendern Juan Carlos berättade för oss om en kvinna som bodde uppe i bergen och kunde sjunga med tre röster samtidigt.
Vi lyssnade med stor fascination och brinnande intresse för det ockulta. Jag hade tidigare bevittnat en tibetansk munk sjunga med två röster samtidigt, men tre? Det lät som en ren och skär surrealism, en fantasi. Den natten kunde jag inte sova en blund. Jag kunde inte sluta tänka på den där kvinnan uppe i bergen. Trots att jag ännu inte träffat henne hemsökte hon mig. Redan nästa morgon satte jag mig i bilen och körde till bergets fot. Jag gick fyra kilometer till fots och kom sedan fram till en barrskog. Juan Carlos hade sagt att kvinnan bodde i ett hus någonstans djupt inne i skogen och att endast ett fåtal människor, kanske egentligen ingen, lyckats finna det för att sedan kommit tillbaka för att berätta om det. Min tanke var att jag skulle bli den första människan. Det tog mig två dagar att finna huset. Kvinnan som Juan Carlos talat om mötte mig redan ute bland träden. Hon var klädd helt i grått och hade ett långt svart hår som gick ända ner till svanken. Hennes skönhet var odiskutabel. Hon betraktade mig med sina hasselnötsbruna ögon, betraktade mig som om hon redan visste vem jag var och varför jag kommit.

"Du har kommit för att höra oss sjunga?" Sa hon med en ålderdomlig spanska och en röst som lät allt annat än förutsägbar i sin vidunderliga karaktär. Jag hade svårt att avgöra om den var maskulin, feminin eller varför inte androgyn.

"Det stämmer min sköna." Sa jag och nickade vördnadsfullt.

"Vi har en sång åt dig främling. Den skrevs innan ni föddes. Ni ska få höra den, men ert pris blir att aldrig kunna dela upplevelsen med någon annan."

På det visste jag inte vad jag skulle svara, så jag teg. Den egendomliga kvinnan satte upp sitt hår i en knut och ställde sig i en så besynnerlig position att jag inte ens kan beskriva den. Så småningom stämde hon upp i sång och det var knappt jag hann förstå att ljudet kom från henne innan det var ute i luften och förtrollade mig. Sången verkade komma från djupt nere i strupen och strålade sedan ut i tre olika riktningar. Det lät verkligen som tre olika röster. Aldrig tidigare hade jag förnummit något liknande. Det var en, inte vacker hymn, nej ordet vacker är alldeles för otillräckligt. Det var en sublim, en överväldigande hymn som jag av vanmakt inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Det var som om hon sjöng med strupen och bihålorna samtidigt. Jag hade hört en flicka sjunga på arameiska och det var då det vackraste jag någonsin hört. Men det här, ja det här överträffade allt jag någonsin förnummit med mina sinnen. Det kändes nästan som om sången kom direkt från världsalltet, från livets innersta kärna. Jag förlorade kontrollen över mina känslor och mina ögon fuktades av tårar. Det var nämligen så att jag inte bara förnam en obeskrivlig skönhet, utan jag upplevde bokstavligen allt gott jag någonsin upplevt i en enda våg av känslor. Jag återupplevde min barndom, min första kyss, kärleken till min familj och mina barn. Jag upplevde kärleken som låg bakom min existens. Jag upplevde min mor, min far och mina två systrar. Det var som om denna kvinnan blev till tre väsen som cirklade runt omkring mig. Alla sinnesintryck, luften jag andades, doften av bark och mossa, det sällsamma eftermiddagsljuset som silade ner mellan trädstammarna, omvandlades till musik och blev ett med mitt väsen. Jag blev musiken,förvandlades till toner av känslor och flödande energier som svävade ut bland träden och följde med en havsörns vingslag ända ner till bergsbyn från vilken jag kommit, där min vän proffessor Lambara och bartendern Juan Carlos satt och drack av livets vin.