Den som uttrycker ”Jag är ensam” för någon annan är inte ensam. Han/Hon har någon att dela detta med, har ett språk, en gemenskap. I språket är man inte ensam.

Författaren som inte har något att skriva och ingenting av det han vill skriva är någonting är själv förvandlad till ingenting och detta ingenting är hans stoff. Jämför med en skomakare med ångest som likväl gör det möjligt för andra människor att gå.

Ångesten kan verka karaktäristisk för författarens funktion. Författaren (poeten) skriver av trohet mot orden och samtidigt mot ångesten. Ångesten finns till i världen på grund av författarna.

I författaren lever både förnuftet och ångesten. Ångesten förutsätter förnuft och är beroende av författaren. Ångesten är inte möjlig om inte de själsförmögenheter den omöjliggör har kvar sin fulla kraft.

En människa kan tysta ner orden som väller upp och kan hänge sig åt den tystnad som väller upp inom henne. Hon tiger därför att hon förlorat förmågan att säga något. Men en författare lämnar förnuftet bara för att vara det troget. Han härskar över språket som han inte kan lämna åt sidan. Att ingenting ha att säga är för författare att alltid ha något att säga.

Författaren som i sin ångest försöker gå under ser att han genom att skriva ökar mänsklighetens tillgångar, också sina egna eftersom han också är människa. Han frälser med intet.