Hon bär gråskalig mantel
den täcker allt hon är,
att aldrig blotta ögat,
sminka över, allt som är kärt
gömmer undan minsta yttring,
minsta ord av misär

Hon växlar hud, byter skal
ömsar skinn och inget nytt förnimmer
eller ens tyder på att hon äger en själ,
en växelvarm kallblodig ängel
fallen för långt
hon verkar le vid fara och gråta när kär,
lever i doldom, i glömda väggar
klöser reptilhjärtat sönder allt i dess väg

Men hennes läppar längtar ömt
efter någon som ser igenom,
som starkt kan ge sig hän
för att öppna hennes inre
och låta sanning segla i lä.