Så klämtar nyårsklockor åter
när tiden haft sin sälla gång.
Från varje kyrktorn det nu låter
av sorgfylld midnattsvemodssång.

I den stjärnklara natten jag fryser
fastän blodet inom mig rusar.
Över mörkret en fullmåne lyser,
på snötäcket dess ljusvågor krusar.

Jag tänker på det som passerat,
jag tänker på det som har flytt.
Nog har tiden en hel del raserat.
Bland ruinerna uppstår nåt nytt.