Han blev stum
försökte plöja sig igenom
orden som stockade sig
stirrade oavlåtligt på henne.
En med- och motvind höll hennes nej
darrande framför hans ansikte.
Han kände sig som en vilsekommen orienterare
virrade runt, måste komma på något slags kurs igen.
Behövde en plan för anfall
sökte i sina ordfickor.
”Du menar inte vad du säger.”
(Nej det skulle bara bli värre av det.)
”Jag förstår dig.” (Nej, helt förödande!)
”Du fick ju resan till Barcelona. Det var väl bra?”
(Men det var kanske då det hände!
Satan också!)
Och han måste till jobbet. Och det snabbt!
”Så roligt att Barcelona var bra.
Så du vill inte följa med hem till mamma?
Till Barcelona igen!!
Ja men du har ju...
Visst! Jo det kan jag ordna.
Vi säger väl det då.
Redan på lördag! OK!
Men jag måste kila nu.
Jobbet du vet.
Hej så länge!”