Ensam med spräcklig färdkost frågar

flickan som småningom gått i kvav:

stjärnevalv! säg mig, om du vågar

har jag ett liv? vart blev det av?

Ditåt! - så lyder ödets bud;

skärp dig nu och fixa till din morgonskrud.

[Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.]