Där låg hon uträckt i hamnen, frustande och redo,
trettiotvå meter flytande stål mot den blanka ytan,
bränd olja och kol i ångan mot
den blå morgonhimlen

beskådade vi spektaklet, min bästa vän och jag
endast tolv år gamla - med stora ögon
åskådarna samlas för att ta farväl
vinka glatt och knäppa fotografier på besten

“Ring när ni kommit fram! En femma till glass. Mamma älskar dig”

och i en plötslig rörelse var vi på väg,
skummet slår mot relingen, skrovet
kysser bryggan adjö. Farväl!
Det var sommarlov, och en enorm värld

-

Vi mäter piren mellan pekfingret och tummen
hur den krymper i horisonten, oron
och skaran av åskådare, diminutivt ovetande,
sakta lämnar vi dem vi älskar - Då som nu.

men vi är långt från den tidens sorg,
tolv år gamla, när vi hoppar över livbåten
och gömmer oss på tjärpappen för att röka
din mammas John Silver i löspack -

- Burna av vår mekaniska halvgud, spottandes
fradga över Vätterns mörka avgrund,
med sitt roder i putsad mässing
stolt, ångandes mot framtiden

...och det är inte så stor skillnad min vän,
för då som nu, rider vi ännu på dessa vågor
Mot nya kuster, okända stränder och
främmande hamnar