Det tog slut. Året, långsamt flöt dagarna fram och ihop till ett femtiotal veckor. Suset i öronen finns kvar fast det inte var mycket fyrverkerier igår.

Dimman har blivit tätare och det bara på några timmar. Den tionde timmen är inte mer än halvvägs.

Scenen vid kapplöpningsbanan! Här vid de snåla dagsljuslamporna och med ryggen mot fönstret, en helt annan vy.

Hittar boken, böckerna och anteckningsboken, en tyngd kommer över dig, det oavslutade.

Konstutställningen var inte värd besväret, säger Zola. Undrar vilken det var? Tanken växer igen av ett virrvarr av trådar från Degas till Caillebotte. Det kanske var det bissara perspektivet. Inte helt olikt ditt eget, när pappret aldrig räcker till.

Där i tredje kapitlet är det redan tisdag. Här, måndag eller en annan veckodag. Du vet inte vilken, och än en gång ett slags morgon där nattens agn hänger kvar längs dagens keplerska kastbanor i ett sakta tilltagande, där ett avtagande, ljus.

Wokulski, gick upp vid femtiden dagen för kapplöpningen. Nu räcker det om man hasar sig till en spelbutik vid tvåsnåret. Wokulski var säker, ja inte helt, tvivlen fanns där, att hans märr skulle vinna. Lyckan står honom bi och hon vars intresse han försöker fånga blir lovad vinst. Sultanka med jockeyn Young, är kanske som en symbol för att en som kämpar sig in i stadens innersta cirklar faktisk kan vinna.

Vronskijs lopp skulle väl i dag kallas steeplechase, 4,26 km med nio hinder. Kallas idag och idag förresten, ordet har funnits i svenskan sedan 1850. Frou-Frou, riden av ryttmästare Vronskij själv. Det blev ytterligare ett omen i historien, där över vattengraven och i ett ögonblick gör han en miss och hästen segnar ner.

Ur ”Etyder för en gammal skrivmaskin” kommer ord om jordgubbar i en blåvit skål, kanske var det mormors. Kanske hon hade gjort en sommartårta istället.

Ljuset blinkar till och du upptäcker minnet från en tioåring. Det regnar utanför kafferepet, som en tankes triangulering för att finna mellanrummet av droppar. Ett hopp om att de fjärranburna insikterna, molnen, skall slå ner.

Plötsligt är där morbrors två ardenner, klöverdoft, timotej och lansenplan i luften, men du kan ej erinra dig hästarnas namn.

Namn.

Tiden en inskrift, skenbart linjär när bilderna läggs ihop och dras isär där lite vid sidan av, ur orden. De som sakta återföds bland, allomfattande småord och magiska

namn.