Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Lugnet efter stormen

”Vet du vad jag ser när jag kollar in i dina ögon? Lugnet efter en storm. Det är som att det har varit ett hemskt oväder, regnet öste ner och vinden brusade upp vågorna. Sen lade sig stormen och lämnade efter sig ett oroligt hav som sakta lugnades ner. Molnen började lätta och himlen syntes i sprickorna. Det ser jag.
Jag är stormen
Du är lugnet”

Du blåste ut cigarettröken i den kyliga kvällsluften. Jag satt nervöst bredvid och försökte samla orden. Fumlade med händerna i knät.
Vi hade suttit inne i baren och hon med det mörka håret hade livligt berättat en händelse, på ett språk som jag hade svårt att förstå. Jag kunde inte koncentrera mig på hennes ord och stirrade bara ner i glaset. Din röst väckte mig ur mina tankar.
”Förstår du vad hon säger?” frågade du mig med ett leende. Det var dom första vänliga orden du hade uttalat mot mig på flera veckor.
Jag skakade på huvudet och skrattade lite försiktigt. Jag vågade inte öppna munnen, i rädsla av att rösten skulle spricka när som helst. Efter en liten stund frågade jag dig om du skulle ut och röka. Du nickade och jag gjorde dig sällskap ut.
Där satt vi.
Jag samlade tankarna och modet och öppnade munnen för att tala, men i samma stund kände jag hur rösten brast och hur allting brast. Tårarna vällde över. Kände den salta tåren rulla nerför kinden då jag sa
”Förlåt.”
”För vadå?”
”För hur jag behandlade dig.”
Du gav mig ett snett leende och torkade bort en tår från min kind. Det var en liten gest som visade att du förlät mig.



Och det var den sista konversationen jag hade med dig.




Prosa av Bella H
Läst 216 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-01-04 16:21



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bella H
Bella H