1

låg jag naken mot
den kroppen
med himlen tyst
och havet inuti

varenda gud som
störtade ner mot oss
brann upp i atmosfären

och
den längtan du bar
är mitt arv nu


nu är det jag som
bär himlen och havet

nu är det jag som
äter mig själv




2

som inte längre hittar
några rena linjer
att följa
minnet har blivit liksom
utrunnet smink
och spegelbilden försöker
desperat måla om sig själv
i olika titlar




3

(Spotta ut ordet TRASPROLETARIAT
så känner du dess smak)


efter tio
nöter ej törsten
gruset under skorna längre


vi väntar oss inte
bättre tider


men bygger röster över älven
sliter bort burkarnas metalldelar

räknar dagar eller timmar
var för sig

vi väntar oss inte
bättre tider

sjuder som ett trasproletariat

kokar långsamt bort
till ånga



säger inte
vad alla menar:


oss kaotiska kvittar det lika
vad ni stackare av ordning
tänker

det finns saker
ni aldrig begriper i era fyrkanter

men ni ljuger om ni påstår
att vi kastar bort dagen
så här


vi låter den bara gå som den går -
sakta flyta nerströms
rinna iväg och inte återvända




4

hennes vinterblick
heroinpupillerna mäter avståndet
mellan drömkropp
och verklighet

mellanrummet som
sträcker sig ut -

aldrig ska den
strängen sluta spänna
och aldrig ska den brista
helt




5

längs hennes ögonkanter
ett finstämt sätt
att bära sorgen
tyst

så öppnade sig fantasin som
ett hav över trottoaren

om allting vore en smula annorlunda
kunde vi bära varandra
härifrån




6

du letar
efter konturerna
i dessa skuggbilder
och en dag kanske du
hittar dig själv
beskriven som
en glaskropp

i samma ögonblick
faller mina konturer
in i dig
och du faller sönder
i mina händer

vi blev aldrig
dem vi ville
därför bygger jag dessa
diktrum -

du är
också här
här är vi