Han knackade tungt och långsamt på den tjocka dörren. Det blåste till inne i huset när dörren for upp. Ett leende spred sig på hans läppar när han såg hennes förvåning. Månader hade blivit till år hade blivit nästan så långt att man inte kan minnas. Men bara nästan.

För en sekund vällde allt över henne. Men hon visste knappt varför. I det härjade ansiktet syntes något bekant. Ett spår, en gammal doft och så ville hon veta mer. När man är nio år flyter allting ihop till ett kalas av intryck. Och nu kunde hon bara skratta över sin ålder.

Hennes besvarande leende gjorde honom lättad. En liten tår anades i hennes vänstra öga och han drog andan för att se hur den skulle falla.

Hon sade ingenting. Tystnaden hade nu smugit sig in i hennes själ och hade det riktigt trevligt där. Ett minne som dök fram var alla stunder vid vattnet. Hur smutsiga de var och hur länge de kanske därför tvättade sig. Syster, hon hade varit en syster.

Syster, hon hade varit hans syster. Och hans enda förtrogna under sena nätter. Då hade de pratat tills sömnen skiljde de åt. Han tog upp något ur sin ficka.

Hon kunde knappt tro det. Att han bevarat det under alla dessa år. Så slängde han det på marken. Hon såg förvånat på honom, men till slut förstod hon vad han ville säga: nu behöver jag inte den längre.