Jag vandrade en helt vanlig dag längs livets slingrande stig. I fjärran såg jag en skog breda ut sig. När jag kom närmare, såg jag att stigen delade upp sig i två grenar, precis i skogsbrynet. Framför dessa båda grenar stod det en man. Lång och reslig var han, och när jag närmade mig, kände jag att han sett mig med. Som jag sakta närmade mig honom och skogsbrynet, började han gå emot mig.

När jag väl kom fram till honom, sade han med glädje i rösten ”Välkommen, jag har väntat på dig!”. Överraskad ooch överrumplad, studerade jag honom noga. Han var ungefär lika lång som jag, lika rund och såg ut att vara lika gammal. Det som skiljde oss åt, var att han utstrålade lugn och harmoni, som om inget kunde göra honom illa. Alla kunde älska och tycka om honom, och han älskade allt och alla runt omkring sig. Han var allt som jag inte var, min exakta motpol.

När vi var ett steg från varanda, öppnade han sin björnfamn, och omslöt mig i den. ”Broder”, sade han, ”detta var inte en dag för tidigt!” En oförklarlig olustkänsla spred sig inom mig, jag fylldes av skräck, och vred mig ur hans värmande armar. Jag sprang allt vad jag kunde den korta biten mot skogen, och vek in på den mörkare stigen, fast förvissad om att mannen jag mött höll sig på den ljusa och upplysta delen. Jag sprang så att hjärtat hotade att brista, och dunklet spred sig runt omkring mig.

När jag inte orkade springa längre, vände jag mig om, och långt, långt borta såg jag mannen sakta upplösas i avståndets dis. Nu spred sig en helt annan och mycket värre skräck inom mig, och jag började på nytt sätta fart, denna gången mot skogsbrynet och platsen där mannen stått. När jag kom fram, fanns inte ett spår att se, och alldeles för sent insåg jag att det var mig själv jag hade mött....