Kraa, kraa, kraa

Hör ni skriken?
Det är korparnas klagosång
De uttrycker rädslan för deras kroppars undergång;
Att sakta förmultna bland människoliken

Kraa, kraa, kraa

Bävan inför förfallet i mull eller sjökant --
Nedbrytningen till stoft och atomer
Det är oundvikligt för alla som lever
Att med jorden bli evig blodsförvant

Kraa, kraa, kraa

Corvus corax, vi som av er skrämdes!
Ty vi trodde ni kom med dödsbud
Därför vi såg er som skadedjur; och upprättade förbud
Och jag sörjer att ni felbedömdes

Kraa, kraa, kraa

Jag vill bara få sagt, innan jag går ur tiden;
om vi bara visste att ni känt detsamma
för oss, trots att vi från samma jord härstamma
Skall ni veta att ni inte behöver rädas vårt förenande bland liken
för allas våra själar ska tillsammans flyga i den vinande vinden.