Det är en konst att ge och ta emot hjälp.
För att få hjälp måste vi lämna ut oss själva.
Våra behov och brister,
vår smärta och svaghet måste visas upp.
Det är inte lätt i ett samhälle, som hyllar individens
styrka och duktighet.
"Mänskan är mänska och därför behöver hon tala.
Språket är oerhört viktigt i livets olika skiften.
Både att söka och ta emot hjälp liksom att kunna hjälpa
är förmågor som utvecklas. Att kunna befinna sig
i båda ändarna av en sådan relation
kan sägas vara tecken på mänsklig mognad",
läser jag i boken
Hjälp mig den som kan
en bok av Lotta Landerholm
En stor sanning är att den som är i störst behov av hjälp
oftast har svårast att få det.
Och det pga personen oftast blir en "igelkott". Det är en fråga om tillit.
Samma reaktion möter vi,
i kontakten med djur som mött så mycket smärta,
att det förlorat tilliten till människan.
Det tar lång tid att återfå den. Samma sak gäller det med oss människor.
Det positiva är att själva hjälprelationen kan skapa möjlighet till nya erfarenheter av hjälp människor emellan.