.

så dricker du mig blödig
så röd som du
spiller min tid
över allt
som har varit
och far genom glaset
som far upp och ner

här inne är jag
helt för mig själv

.

sträcker sig tiden åt alla håll glider den ur mina händer

jag människa
som håller upp en tyst bön i luften
en desperat vädjan mot stora ingenting
om att inte slitas itu

jag människa
vars djupaste innebörd
ej kan förloras på det att där aldrig funnits någon

.

ogenomtränglig ligger tungluften över huset
och hon i soffan av alkolögner och nästan död
men så vacker som gatan utanför skulle hon varit
om hon inte fastnat i huvudet istället
som en ovädrad drömbild av mina längtor

.

skalet som sprack sönder en gång
har sedan dess sakta fallit av
nu är bara kärnan kvar
utspottad från sitt sammanhang

.

du ligger bredvid
som en feberfantasi
precis innan jag vaknar
nån helt annanstans

.

radion har repriser
och jag är tom

jag har repriser
och radion är full
av tomma vågor

jag är full
av tomma repriser
och radion är gammal

jag orkar knappt lyssna

just så pass skriva

ner
mig

.

dessa höstar är som dödsvak

nätterna som tysta andningsuppehåll
med mornar som motståndskrafter

börjar andas igen
genom grantoppar över åsar
fortsätter bulta i skogshjärtat
kramar ur sina sista muskelkrafter
i septembersolen

för att slutligt ge upp åkrarna en dag
låta morgonfrosten ligga kvar
som ett skal av stum kyla

.