hon satt ned. det var så hon mötte henne. ihopkrupen som ett barn i en famn. ihopsatt som en fällkniv inåt vänd. så skulle det fortsätta en tid. från nu skulle det inte gå att resa sig.

svidande ögon salta kinder av tårar och en förbistrad min. det upprepade sig då och då. inget tycktes förändra den saken. om regnet slog över henne som en hink vatten. om hon trillade över bord. om hon gick ensam hem natt efter natt. inget förändrade betingelserna födas leva dö. smockorna slagen blånaderna märkena kvädesorden. om något av allt det förändrade något. ingenting förändrade någonting. skadan var redan skedd. livet måste levas. att leva var vad hon skulle göra.

på bussen ned mot ängelholm satt hon med sina tre älskade barn. resan ned gick alltid perfekt. åtta timmar på en buss med tre barn. två döttrar och en son. medpassagerarna var till stor del övertygade om problem. allt eftersom de klev av förvånades de över hur fel de haft om denna okända kvinna med tre barn. 

de cyklade ned till skälderviken med barnen. de badade hela dagen. de pratade hela tiden med varandra. hennes väninna älskade när hon pratade. väninnan såg en sprudlande levnadsglad energisk naturälskande kvinna. och en underbart engagerad lekfull kärleksfull mamma och kamrat. det var sant men bara en del av sanningen. hjärtat brast och blodet rann ut. att hon kippade efter andan med punkterad lunga och hjärnsubstans som vällde ut ur öronen såg ingen. hon denna levande spirituella kvinnogestalt med böljande gulbruna lockar kring huvudets näpna ansikte. en figur som var slank vältränad och oemotståndligt vacker. stolt var ordet en stolt vacker kvinna mamma varelse.

hemresan blev likaledes alltid lika fin och barnen var lika sinnade som sin mamma. de såg skönheten i allt utanför de annars stängda dörrarna. de hade nyligen fått upp dem. nu hade de funnit livet glädjen och friden. men ännu lurade mörkret under ytan. obefläckat var ännu dessa dagar av bisarra vyer av våld ondska och svartsjuka. ännu var det friheten de alla fyra hade i åtanke då de steg av bussen på väg hem till lägenheten. ännu skrattade och sjöng de sommarsånger på väg till porten. staden de bodde i hade ännu inte vaknat. nattbussen hade fört dem hem nu med ett ljust minne i bagaget. ett enda ljust minne förtar inte mörker det skulle de snart bli medvetna om.

denna morgon då solen sken och fåglarna kvittrade steg de innan för hemmets trygga dörr. de plockade upp strandfynden och doftade på knippen av blomster. de synade de nytagna fotografierna och drack te på balkongen. deras mamma ringde väninnan och pratade om hemresan att den gått bra. hon hade aldrig berättat om hur han slog dem. hon ville bara tänka på livet. väninnan önskade dem välkommen hem till ett sommarlov och arbete. inget kunde kännas mer rätt denna stund kände hon.

i ett barns hjärta föddes något nytt i denna stad. ett hopp om en ljus fin framtid. i detta hjärta fanns själva ljuset och den gnistrande naivitet som alla borde prisa. allt skulle bli bra. hennes storasyster visste bättre men sa inget för hon ville inte skrämma lillasyster. lillebror var bara liten och ännu mycket lekfull och livlig. de hade valt att sova i samma rum trots den stora lägenheten med fyra rum. de kände sig trygga när de kunde samtala med varandra innan de somnade. ibland läste mamma ibland storasyster. mamma kunde spela piano om de bad henne om det. andra gånger hade mamma lånat en synt av mormor och morfar. de älskade när mamma spelade för dem.

skolan började dagarna blev rutin och vardagslunken blev en kofta. ibland var den varm och mysig ibland för stor och tung. andra gånger var koftan för trång och kall. men oftast satt koftan perfekt och gav skydd mot väder och vind. väder och vind betydde problem. hon kunde inte få det lugn hon önskat efter att hon lämnat deras pappa. han ringde och grälade på henne om allt och inget. storasyster sa till sina småsyskon när det var dags att gå till lekparken sådana gånger. hon blev inte av med honom när han var på det humöret. strax därpå skulle han stå utan för dörren. banka skrika vilja komma in och svära salvor. då ville barnen inte vara hemma. de såg när pappa gick och då gick de hem igen. han kunde inte se dem. han brydde sig inget om lekparker heller så...

nätterna var tysta ja hela huset var tyst. alla sov och alla hade arbeten så de måste väl sköta sig tänkte hon. sonen hennes sov inte på nätterna det hade han aldrig gjort. en barnläkare hade sagt att hon skulle sparka ungen ur sängen. hon förstod sig inte på barnaga och våld mot andra levande för den delen. katten de nyss skaffat var fin. gyllen med ljusgula ränder gosig och kär var han. pojken var så förtjust i katten och katten så förtjust i pojken. det var inte den enda katt de haft. de två tidigare honorna hade tytt sig mer till flickorna. särskilt den svarta fluffiga blev yngsta dotterns älskling. men vad spelade det för roll nu när allt skulle gå åt pipan.

som ungarna var på den tiden gick alla ut efter middagsmaten som ofta serverades runt fem. sedan hängde både stora och små ungar i lekparken på gott och ont. småkillarna blev utnyttjade av de större barnen att snatta i affären. både Konsum och ica belv av med en del godis och annat smått och gott. sedan delade alla lika till de som var ute å lekte tills en dag då någon mamma eller pappa kom på dem. sen fick de inte gå till lekparken på ett tag. men så tröttnade föräldrarna efter ett tag på att ha rännande ungar hemma och släppte på sanktionerna. men det var långt innan de hade fått smaka på rysligheten ingen någonsin kunde föreställa sig.

i de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskar. så skrek en knarkargubbe åt en full yngling som slafat i tornet till rutschkanan i lekparken. de tre syskonen var alltid ute först. lillpojken hade funnit en ny vän. han var från somalia. deras mammor hade träffats i tvättstugan och blivit bekanta. så de kunde som morgonpigga, eller nattugglor få umgås. klockan var halv sex i gryningen. för övrigt en vardag under sommarlov brukade stan vara helt öde. denna morgon varslade kanske om en ny oro. pojkarna smög upp i tornet när knarkargubben började skrika åt dem att gå hem å lägga sig. systrarna sa vi går hem. men det ville inte pojkarna. systrarna stod där och tjatade en bra stund. sen väntade de på att pojkarna skulle komma ned. och lite senare försökte de muta dem med att baka sockerkaka åt dem. okej sa pojkarna om ni gör det vissla på oss när den är klar. ja visst sa systrarna de gör vi och så gick de hem.

väl uppe i trapphuset förstod de att något var galet. de såg blodspår och hörde att dörren till deras hem stod öppen. radion med mammas favoritprogram stod på. ska vi gå in frågade de varandra. avvaktande smög de sig in efter en stund. mamma var inte hemma. på hennes säng låg fiskmaten utkastad från fiskmatsburken. akvariet var tömt på vatten och fiskarna låg på golvet döda. sängen var trasslig. möblerna var välta och strömmen hade gått. vid sängen var lampan och sladden isär. på golvet syntes mammas hårtussar över allt. katten syntes inte till. det låg en hammare på pianot den var blodig. i hallen såg de mammas fotspår i blod. systrarna blev chockade och började att städa. de förstod att deras pappa måste ha varit här. de satte en sockerkakssmet i en form i ugnen och sedan stängde de dörrarna till resten av lägenheten. visslade in pojkarna och  åt sockerkaka drack saft och gick ut igen i lekparken. tysta utan ett ord om vad de visste gungade de pojkarna.

pojkarna gick hem till grannens mamma som ännu inget ont anade. systrarna kände sig tunga till sinnes och kunde inte förstå hur andra i grannskapet inte kunde ha hört eller sett något. men de fattade att de måste ha hört och sett allt. för nyfiknare och mer skvallerbenägna människor fick man leta efter. i folkmun kallade de stan för skvallerberga... mot eftermiddagen hade mamma ännu inte synts till. och nu hade systrarna städat upp hela lägenheten gjort ett fint kort till sin mamma och lagt under hennes kudd. nu skulle mamma i alla fall inte må dåligt över att det var rörigt hemma när hon kom hem. för de kunde inte tro att hon skulle vara borta länge. när lillebror kom hem ringde de till mormor och morfar och frågade om de fick komma dit och sova över. det brukade alltid gå bra. systrarna berättade inget om sin oro. och därför skulle den bli livslång.

efter två dagar hos mormor och morfar som bodde bara en kilometer från sin dotter visste de ännu inget. ingen frågade efter mamma annars heller för alla trodde att hon jobbade trots att ingen sett henne på sitt jobb på Konsum. systrarna sjukanmälde sin mamma och sa att hon var förkyld och tappat rösten. vad skulle de göra. till lillebror sa de att mamma jobbade för han visste inget om tid ännu. snart insåg systrarna att de måste hitta på något radikalt. de tog fram mammans adressbok och letade upp numret till en avlägsen släkting. de förklarade lite vagt att de saknade att ses och ville ta upp kontakten. de ville såklart överraska mamma så de bad släktingen att inget avslöja. det gick fint och syskonen tog bussen ut till singö. nu skulle de lära känna stig och lilian. de hade två katter och syskonen hade med sig sin katt. det var roligt och spännande att vara i skärgården.

mamma syntes inte till men de kom med fler ursäkter om att mamma tvingats att jobba. men så en dag sa stig att nu måste de berätta och allt uppdagades. han körde dem genast till farmor och farfar. väl där satt pappa och grät inför sina föräldrar och klagade över att hans älskade var försvunnen. då frågade stig som just kom innanför   dörren om hur hon försvunnit. då blev det tyst i hela huset. alla bara stirrade på barnen stig och lilian. vad fan vet du om det stig du har väl aldrig brytt dig. vart tror du dina barn har varit då i drygt en vecka så du har inte funderat på det. farfar spände ögonen i sin son. nu började sanningen komma fram men än var det långt kvar till verkligheten. 

ingen kunde föreställa sig att en pappa kunde skada barnens mamma på den tiden. de levde ju i en kristen civiliserad värld. pappan var ju inget fyllo han skötte jobbet klanderfritt och gick i kyrkan om söndagarna. men riktigt rätt till stod det inte, varnade stig när han lämnade familjen efter några dagar. jag kommer tillbaks barn var säkra på det. jag överger er aldrig från nu. pappan kunde inte tåla stig och knuffade in honom i bilen. stig blängde med förakt och skam på mannen utan samvete. sedan log stig brett och varmt och sände en löftesblinkning till barnen. 

de fick inte gå hem till lägenheten hos mamma. nu skulle de stanna i huset med pappa. alla saknade sina vänner och kamrater på gården i flerfamiljshuset. här i villakvarteret fanns inte några andra barnfamiljer. pappa for tidigt till jobbet och kom hem sent. barnen fick klara sig vind för våg och ta hand om varandra. grannarna hade inget att säga emot en sådan man som saknade samvete så han gjorde som han behagade. syskonen försökte låtsas ett tag att allt skulle ordna sig. men ju längre in mot hösten och skolstarten de kom kunde de inte sluta tänka på det. mamma måste ha gett sig av på riktigt. hon måste ha tagit sig i säkerhet. hon skulle aldrig låta pappa slå ihjäl henne. de hoppades önskade och bad till Gud.

en dag kom inte pappa hem heller efter jobbet. men bara en timme senare kom farmor farfar mormor och morfar farandes hem till dem. de stormade in med fika och bullar saft tårta och allt möjligt gott. de var så upprymda att de knappt pratade. deras ansikten såg självlysande ut. så glada glimmrande ögon hade barnen aldrig sett maken till. de fattade efter fem minuter vad det var frågan om. hjärtat for upp och ned i halsgropen på barnen. de tittade frågande på varandra tittade på de vuxna och nickade godkännande till varandra. sedan utbröt ringdans genom hela huset och alla sjöng grät och skrattade av lycka. farmor sa att barnen kunde åka med henne i bilen. mormor morfar och farfar åkte i morfars bil.

mamma låg och sov i en grön sjukhussäng. hon var rosig om kinderna och hade bleknande blåmärken över allt på kroppen. barnen granskade sin sovande mamma från topp till tå och ropade på en läkare. har du gjort det här såret på min mamma. har du syttihop vår mamma eller har du mörbultat henne. läkaren bad barnen att lugna sig lite. nej jag är inte en arg gubbe som slår kvinnor. jag är en gubbe som skrämmer bort arga elaka gubbar som slår kvinnor och ringer polisen. en äldre man på promenad i skogen med sin hund hittade er mamma i morse. om han inte varit modig och skvallrat, för ni vet att sånt får man skvallra om, då hade er mamma inte klarat sig. jasså så du har lagat vår mamma. vi måste få träffa den äldre mannen med hunden och tacka honom. 

pappa fick sitta i fängelse mycket länge för detta hemska han gjort. barnen kunde inte fatta vilket odjur de haft till pappa. att deras mamma blivit slagen ofta visste de. men mamma hade alltid skyddat dem från att se vad som pågick under alla åren. därför förstod barnen först nu att de kunde ha gått väldigt illa. mamma vaknade en vecka senare men kände inte igen sina egen barn först. det tog ytterligare en vecka innan hon började att minnas. medan barnen väntade på att hon skulle börja minnas samlade de alla de kände och tog dem med till sin mamma. så började de fråga henne. känner du igen henne, känner du igen honom, känner du igen den eller det här eller det där... och efter det började minnet komma. då tog de fram alla teckningar de ritat om vad de gått igenom sedan resan till ängelholm. då kom mammas tårar och alla började gråta till och med sjuksystern och doktorn grät. alla grät sedan ofta mycket och i famnen på varandra. pappa var inte välkommen hem mer. han var tvungen att flytta från stan för han hade ljugit för många och bråkat med nästan alla i stan.

när jag blir stor sa lillebror då ska jag bli en snäll pappa som ska älska mitt barn och finnas där. det var klokt sagt sa alla släktingar på återföreningfesten. stig och lilian fanns sedan den dagen där som nära släktingar tackvare storasystern i familjen. stig fixade sedan så att han körde barnen och deras mamma till ängelholm varje sommar. stig visade sig komma från skåne och behövde komma hem till sina släktingar. han hade också kommit på bättre tankar sedan syskonen kommit till honom den där dagen. allt hade öppnats och nu ville alla känna hur fint det var att höra till en gemenskap.