Vi närmar oss vi åker fram till huset i bilen och när vi stannar utanför tittar han ut genom glasdörren misstänksamt ett ansikte bakom glas ett vackert hus och det känns som sommar vi eller han som kör backar ner bilen den korta vägen till vattnet en sjö det är en vacker dag vattnet glittrar i solskenet kastar det åt alla håll men i olika riktningar och han står kvar bakom glaset nu för långt bort för att kunna tyda ansiktsuttryck men står han verkligen kvar eller har jag klivit ur bilen någon annan kommer och han vem är han stiger ut ur huset och kommer ner till oss han hälsar på föraren och jag hälsar på honom men utan handskakning vattnet och sanden känns sköna mot mina fötter utan att vattnet når mig och jag går hellre tillbaka upp mot huset än sätter mig i bilen igen var tanken att köra upp igen varför hade vi då tagit på oss bördan att backa ner hit inga av dessa frågor dök någonsin upp bakom mina ögon folk med vapen närmar sig vi springer längs med vattenbrynet bland vinande kulor och folk dör i vattnet de kom över vattnet kom de över vattnet hur många dagar stannade vi på hotellet det var nog andra dagen eller natten som skulle ta vid och vi når ett stängsel vid en idrottsplats eller fotbollsplan tillhörande en skola jag blir ett hål i stängslet vid denna plats som inte tagit form ännu om den nu någonsin kommer att fastna och släpper igenom henne och tar mig själv igenom nätet utan större hål men det känns svårt det går inte allt är i mitt huvud och jag klarar det inte jag klarar inte det jag borde klara utan det formas endast i mina tankar de har format platsen som nu sitter fast orubblig mina tankar är tunga de tynger mitt sinne tyngre än alla rop jag sprungit förbi utan att höra tyngre än allt jag aldrig sett eller hört eller lagt märke till och solen lyser högt på himlen men jag känner ingen värme hon tar sig igenom ett hål jag inte skapat och fortsätter bort i mitt huvud blir jag en ballong som fylls med varm luft och stiger för att hitta henne springandes längs gatorna från gräs till asfalt från öppen till sluten vaka över henne övervaka henne hon springer och någonstans bland allting förlorar jag henne han hade en moped och vi tog oss igenom trånga gränder jag gick bakom det var inte riktiga gator han vände sig om och log mot mig han såg fram emot att komma tillbaka och få tillbaka det jobb den uppgift han hade gjort de ord han hade skrivit ner och lämnat för granskning några månader tidigare kanske hände det innan allt annat det var vid middagen vi fick reda på att han hade hängt sig med nytvättade lakan i sovrummet Robert tyckte jag mig minnas men kan inte vara säker vem var det egentligen som överlevde den enda bara en jag såg honom vi gick in i skjulet där han hängde från taket hans kropp satt och hans längd kort och hans bredd bred och hans huvudet deformerat eller kanske bara inte det vi kallar normalt vi fick reda på det vid middagen vem överlevde vem var den enda det är en motorväg och hon har inget körkort hon är äldre nu och har lagt på sig övervikt vi är i en tunnel vi stannade eller stannade aldrig vi kanske redan stod stilla mitt i högerfilen mot tunnelväggen välvd ovanför våra huvuden jag sitter bredvid och jag säger att jag kan köra jag har ett oxhuvud och är stark och står utanför vänd mot trafiken och bilen som tutar bakom tar jag upp och slänger iväg den orsakar otaliga olyckor med osäker utgång ovetandes tar jag på mig hjälmen men visiret eller glaset vid högra ögat är dimmigt dämpat de rör sig obehindrat frånkopplade varandra vänster och höger men hon säger någonting och allt känns bra trots att ingenting har ändrats eller förändrats jag sitter i samma säte som tidigare på samma plats och kör iväg och vi stannar inte förrän på perrongen efter tunneln och vi skrattar med glädje i våra röster