Det är samma röst.

Varje gång.

Korrekt.

Stramt.

Uppmanande.

Kvinnlig är den, men på det där uppläxande sättet.

Finns hon?

Är hon på riktigt?

Existerar hon?

Eller är det bara digitalt?

Rösten som väller ut med olika tidsangivelser på Centralstationen med jämna mellanrum, väcker frågor.

Får mig att fantisera fritt.

Undra

och föreställa mig en dam i medelåldern.

Kanske grå, med plisserad kjol.

Tråkig och osocial.

Humorlös.

Men..

tjejen (eller killen), damen eller mannen, gubben eller tanten, som skriver / läser in meddelandena är kanske färgsprakande och ung i sinnet.

Livlig.

Och full av livsbejakelse.

Sprudlande av arbetsglädje.

Och jag förmodligen

bara

en resenär med livlig fantasi.