En brukar säga att det som har varit är förlorad tid som aldrig går att komma tillbaka till. Även i denna stund flyr tiden medan jag skriver ord för ord om mina upplevelser, tankar och känslor. Fastän den flyktiga tiden försvinner ur mitt grepp, kan jag åtminstone behålla den förlorade tidens essens inkapslat i mitt minne. Och nu försöker jag skriva ned om det för att den essensen ska kunna gro på nytt. Det kanske inte är den exakta kopian, eller ens i närheten till lik. Huvudsaken är att jag kan få skriva om det.

I denna skrivande stund sitter jag i min lilla, trånga och väldigt stökiga etta. Det är kallt, fastän jag har satt på högsta värmen på elementen. Datorn har varit på ett antal timmar och klagar trött med dess högljudda fläkt. Jag borde försöka skriva klart min rapport som ska lämnas in imorgon. Ja, jag borde verkligen sluta skjuta upp på saker och ting och få det klart innan jag gör något som jag egentligen tycker är roligt.
Men det var just i den stressande stunden som det hände.

jag vet inte riktigt hur, men jag började minnas. Ja, jag kom ihåg en bortglömd tid. Det fanns en tid innan mitt studentliv i en kall etta, det fanns en tid innan min identitetskris i gymnasiet, det fanns en tid innan högstadiets katakomber.
Denna tid som jag försöker minnas är lite luddig, men ändå så klar. Det var en tid då jag befann mig långt, långt bort från samhället. Djupt, djupt i skogens hjärta. I en liten röd stuga med en stor tomt att leka och springa på. Och som i bröderna lejonhjärta var jag omringad av tusen, vita, blommande körsbärsträd. För innan casa caminito i solens land, fanns vårat lantställe. Min Körsbärsdal.

Jag hade läst bröderna Lejonhjärta för första gången och döpt lantstället till Körsbärsdalen. Jag hade sett mycket på Mumindalen och skrämde min bror att Morran skulle ta honom om han inte gjorde som jag ville. Jag hade lyssnat på sånger från radion och sjöng dem för glatta livet medan jag hoppade på en studsmatta.
Jag lekte mycket i skogen också. När jag var på utflykt med min familj plockade vi bär och svamp. Mina föräldrar sade till mig att jag hade de bästa bärplockarfingrarna, för jag plockade flest och snabbast blåbär. Medan mina föräldrar visste om alla hemliga, guldgruvor av kantareller. Det var inte sällan som vi kom hem med flera korgar fyllda av bär och svamp. När jag var själv i skogen byggde jag kojor. Ibland gick jag bara på en promenad för att jag behövde vara själv en stund.
Oavsett om jag byggde kojor, hoppade studsmatta eller tittade på de dansande körsbärsbladen i vinden, hamnade jag i en helt annan värld. Det var då alla mina idéer, tankar och berättelser föddes. När det blev kväll satt jag vid stearinljuset och skrev ned allt. Om inte ord räckte till för alla idéer som jag ville få skrivet, ritade jag dem istället. Jag kunde sitta där i flera timmar tills det endast fanns en liten stump av stearinljuset kvar.
År efter år återvände vi dit. Det firades födelsedagar, midsommaraftnar och kräftskivor. Och även om inget firades, återvände vi dit iallafall så ofta vi kunde. Men som alla epoker i historian, fanns det ett slut på denna tid. Det sista jag kommer ihåg från lantstället var hur jag satt i baksätet i bilen och tittade ut genom bilrutan. Lantstället blev allt mindre och mindre bakom oss. Snart skulle det vara helt försvunnen. Tyst för mig själv sa jag hejdå till allt som var mig kärt. Jag sa hejdå till bär och svamp-ställena. Jag sa hejdå till mina övergivna kojor. Och till sist, sa jag hejdå till mina körsbärsträd.

Men varför började jag minnas vårat lantställe vid just detta tillfälle? Det var så längesedan. Kanske för att jag sitter i min kalla lilla etta och lider av nostalgisk värme. Kanske för att tiden som var då var mycket enklare än vad det är nu. Kanske, just kanske bara för att det fanns något då i min Körsbärsdal, som jag har förlorat. Och jag ville skriva om det.