Min avslappnade kropp väcks av ett skrikande gnissel, fönstret stod på glänt och nattkylans mörker blev skrämmande. När jag vaknat kom jag ihåg var jag var. Hemma och ljuden som väckte mig var isiga växlars protester från bangården bredvid. Godståg kan även i modern tid skapa stämningsfull bakgrund till mardrömmar.
Det var för mera än 70 år sedan som min kropp präglats av ett minne förknippat med rädslan för dova muller och odefinierbara ljud, som trängs in ett sovande medvetande. Jag var nyfödd bara ett par månader gammal, blev uppryckt ur min varma korg till ett kyligt rum nödtorftigt inlindad i en filt.
Reellt kan minnet inte existera, det kan endast ha återberättats. Jag ligger hårt kramad i min moders famn där hon står med tätt ryggen tryckt emot skorstensmuren. Bombflyget har kommit på besök, de få bilar som fanns att uppbåda var på flykt med skrikande bromsar, det var dessa ljud som jag kundat repetera i denna dolda mardröms liknande drömsekvens.
Min far står bredvid, nyss hemkommen på permission från kriget. Av erfarenhet vet han att detta, skorstensmuren är den tryggaste platsen i ett hus. Han hade sett ruiner efter bombning vid frontlinjen, endast skorstenen stod ensam kvar, rak och oskadd. Nu släppte de bomberna säger far. Jag kan inte minnas de orden, men i min kropp känner jag mullret och visslande från de fallande bomberna som föll över min hemstad den 22 februari för mera än 70 år sedan.
Bara några döda och mycket få materiella skador. Så läser vi det i dag, en marginell händelse i ett förflutet krig. Men Krigets offer har också de sina minnen inom sig, de överlevandes trauman suddas inte ut. Hur är det med överlevarna i dag, finns det spädbarn vars kroppar kommer att minnas den kalla döden som passerade förbi deras liv. Kanske också de får minnen som blir kvar som en odefinierbar skräck livet ut.
Ha en bra dag mina vänner.

© Bosse 12 januari 2018.