Jag tillhör det förflutna mina minnen är som barndomens russinsoppa. Längtade man efter nykokt sparris blev man bara besviken när skeden letade runt i vällingen. Ganska smaklös och med några få mycket små russin som blivit kvar efter julbaket. Såg man dem som minnen av lyckliga stunder så kunde de berätta sin egen historia.
Det första russinet knastrade torrt mellan tänderna full med obrukbara kärnor. Då mindes jag överraskningens tid en vårmorgon, hade vaknat till ljudet av ett skyfall. Försöket hitta den rätta morgonstämningen för denna mittpåveckan dag, lilllördag som den också kallas, kräver nog en stark kopp med kaffe.
Altanens plattor var botten av en mindre sjö vilket katten fick uppleva när hon glatt skuttade ut och formligen vände i luften liksom på en femöring. Ja de tillhör också det förflutna, femöringarna, men det förflutna kan bjuda på sköna minnen. Gårdagen bjöd på vackra nyutslagna blommor. Den våren hade jag fått njuta glädjen av ett nytt barnbarn.

En mera svårfångad glädje var det när tankarn sökte sig långt tillbaka i minnet bland alla hjärnvindlingar. Sitter då och solnjuter med en liten papplåda bak på cykeln den hade innållit en termos och en påse med russinbullar. Jag hade frestats att ta en tidig paus i cykelturen solen lockade mig och jag visste att här på kyrkogårdens begravningsplats stod en vamt belägen bänk mot den stora stenmuren.

Hungerdagen namnet flög in i mitt minnesgoda huvud, jag hörde det den gång från en kvinna som som sades vara var inflyttad. Namnet som hon åsyftade på var kanske fastans dymmelonsdag, men det hon pratade om när vi träffades på kyrkogården, var om min mormors och hennes uppväxt i barndomens ”Pedesi”.
De hade arbetat på ”Fabriken”, suttit bredvid varandra och ”stoppat” cigaretter, ja detta var före cigarettmaskinernas era. Då var nog Hungerdagen mera som en realitet. Att leva utan kött och sovel på bordet i några dagar under en vecka om året var mera normalt än en manifestation för någon behjärtansvärd sak, som att leva ett par dagar med svält för att minnas Kristi lidande.
Hur mycket hon religiöst kopplade namnet på denna onsdag mitt i fasteveckan, är svårt att tänka sig så här långt efteråt. Hon levde och var uppvuxen i en tid när religionen och tron var en självklarhet. Hunger var inte straff från Gud för tidigare obetalda syndaskulder utan den fattiges ok som måste bäras. Frivilligt påtagen fasta och att avstå från lyxen att äta kött var de rika och välbärgade förunnat.

Jag hade delat med mig av mitt termoskaffe och hon fick min skiva med vetebröd med russin. Skall du vara länge här, frågade hon; då du hade kaffe me dej... Nej sade jag, jag var bara upp och titta till graven, sen skall jag cykla lite bortåt ”fladan” och se om snön och isen har smält bort.
”Hälsa mam din”, sa hon och jag packade ihop termosen och satte den i papplådan bak på cykeln, satte mig upp och cyklade iväg. Detta efter att jag artigt skakat hand till adjö med den gamla gumman, som stod krum och var hoptorkad och rynkig som ett russin i ansiktet.
Vem hon var vet jag inte fotfarande eller varför vi börjat prata om Hungerdagen. Var det för att vi satt på kyrkogården mitt i påskveckan. Tankarna kommer och undran, hade hon arbetat tillsammans med mormor så hade hon varit närmare hundra år gammal när vi träffades. Det var ju på mormors grav jag hade satt ned blommorna. Tanken nu är hur kände hon igen mig, hur visste hon vem jag var?
Jag glömde att vända mig om och vinka, hon tillhörde de från det förflutna som man aldrig kan fråga i nutid varför de kom till ett möte när frågorna inte ännu var mogna.
Vattnet på altanen försvann i en nutida dåtid och katterna undrar nog varför.
Carpe Diem.

Bosse 12 januari 2018.