Under promenaden blir antennerna färre. Svalrock, står det på en skylt men det är inte din. Längs raderna av hus uppmanas du att sänka hastigheten på grund av markvibrationer. För mycket silt och du undrar om det har med antennernas försvinnande att göra.
Fackverkskranarna växer över träd- och hushorisonten.
Kvarteret du går förbi, en uppmaning att ta på något på huvudet. Du går in på ett kafé.

Där är luften fylld med flera alfabet, mer än tvåhundra bokstäver och katter i fönstren. Det finns bara ett alternativ, där i energin. En hand på din arm, en passant. Ett hårt slut.

Försakelsen, hur väl vi lever bland pennor och kaffekoppar,
en källa
i dunkelt ljus.

Du går skenbart tyst därifrån. Prat om antagning punkt ess e och andra praktiska ting som att dyka rätt ner i Caspar David Friedrichs bok, landskap som andligt upplyftande, med eller utan Goethes uppmaning. Tidens teorier, återbruk.
Hon gick av scenen och ut ur tunnelbanan. Du tog dig till det lokala haket i väntan på tiden.

Sedan några århundraden är det nu januarikvällning, rakt genom dimman
står tanken klar

van Allen

som skydd från kosmiska sönderfall i röda, gröna och vita gardiner
där bakom är den förra kvar
dansarens försakelse, och frågan hur tecknar sig livet, i spegeln, din, min vår?