Du vänder

anletet mot

solen långsam

panorering över

tuvornas

elasticitet

mossornas

skrymslen

trädens

minsta vink

med barrens knottriga

bladens utkorade

för dig bort från

knappsusets

intighet



Gläntar på

en medhavd

korg samlade

tystnader

med skarp

kontrastverkan

slår lock

för öronen

alltmedan tjärnögon

fokuserar och

lavbädden grånar

men intet är

mer främmande

än att överge

ett ingånget uppbrott