Plötsligt syntes en bit land framför oss. Riktigt land, inte bara isberg. "Ön där”, sa kapten och pekade med pipan. "Isig och ogästvänlig. Men trygg att ha, för det är det enda fastlandet vi har mellan oss och Antarktis. Vi ska inte gå rakt söderut härifrån, snarare sydost." Han hade gjort den här resan många gånger.

Jag var förväntansfull och upprymd i den skimrande spöklika halvdager som rådde fast det var midnatt. Eller så var det mitt på dagen. Klockan var tolv, hur som helst.

Det var inte speciellt kallt när vi till slut kom fram, snarare rätt ljummet. Trålaren lade sig avvaktande en bit utanför de större, sammanhängande isflaken, som nästan verkade självlysande i dunklet, och det var vindstilla med små och obetydliga vågor. Det var som det skulle. "Ingen plok om det inte är stiltje. Om ett par timmar kommer de stora vågorna och då är det fortfarande ingen vind. Vågorna bildas någon annanstans.” Kapten såg ut över havet, säker på hur det skulle bli.

Kapten och de två matroser som skulle assistera honom ägnade den följande timmen åt att se över utrustningen. Det var inte mycket som behövdes. Varsin säck att hänga över axeln, smidiga handskar, breda, spikförsedda kängor och varma, vattentäta overaller. Det var allt. Men de undersöktes minutiöst noggrant.

Jag stod lutad mot relingen och såg ut över det mörka, öde islandskapet. "Här kan inga människor leva", tänkte jag, trots vad matroserna hade berättat om nomader som kallades sheush. Var de bodde och hur de levde visste dock ingen.

Ingenting rörde sig, utöver de närmaste, fritt drivande isflaken. Längst därborta någonstans låg själva kontinenten. Så långt man kunde se i dunklet, glittrade och gnistrade det av iskristaller och allra längst bort vid horisonten och den otydliga övergången mellan is och himmel övergick kristallerna gradvis till stjärnor som fortsatte upp över huvudet. "Kanske ändå …", tänkte jag med blicken fäst på en stjärnbild som såg ut som ett kors. Jag vet inte varför.

Vågorna blev så småningom både högre och längre. "Vi måste ner på isen ganska snart", mumlade någon bakom mig. Jag nickade att jag var beredd, utan att ta blicken från stjärnorna. Trålaren rörde sig långsamt framåt och stötte emot allt fler isflak.

Dröjande tog jag blicken från stjärnorna och gick bort till de andra. Vi rustade oss och kontrollerade att allt var som det skulle. Men vi tänkte egentligen på annat.

Trålaren fick ganska snart svårt att ta sig fram, så kapten beordrade stopp. Vi klättrade ner och kände på isen. En efter en lämnade vi lejdaren tills vi alla fyra stod på ett stort flak. Kapten gav tecken åt trålaren som backade ut igen och försiktigt lämnade oss. Vi log mot den och varandra.

Jag gick in en bit mot mitten av flaket, för att för mig själv känna på hur det var att stå på en bit fruset vatten mitt ute i Södra Ishavet – gunga lätt – lyssna – andas.

"Jo du", sa en av matroserna alldeles bakom mig. "Så är det."

Gungandet ökade gradvis, följsamt, som om vågorna ville vänja oss vid dem. Vi följde mjukt med i vågrörelserna och höll balansen utan svårighet.

Jag stod stilla och drömde mig bort en stund tills matrosernas röster hördes en liten bit bort. Jag vände mig om och såg att de hade tagit sig ut mot öppnare vatten och drev omkring på varsitt litet isflak, upp och ner, fram och tillbaka, runt, runt, upprymt skrattande. Kapten gjorde en gest med pipan och började med plötslig iver ta sig bort mot dem genom att först hoppa över till nästa flak, sedan till ett till och därefter till ett tredje. Detta blev han kvar på och manövrerade genom att vrida på höfterna och parera mot vågor och strömmar. Aningen tvekande följde jag honom. Jag avvaktade några sekunder framför ett intilliggande flak innan jag vågade hoppa, men sedan gick det lättare, åtminstone om jag väntade in vågdalarna. I ögonvrån såg jag de andra antingen glida omkring eller ibland hoppa över till andra flak, vigt, snabbt och med en sällsamt häftig frenesi som smittade av sig, och snart gjorde jag själv likadant.

Vågorna var lika mjukt avrundade som de hade varit hela tiden, men ökade oavbrutet i storlek, och ändrade dessutom riktning då och då, långsamt, värdigt och till synes omotiverat. En mycket svag vind, kanske inte mer än det drag som uppstod när man följde med i vågrörelserna, strök den milda luften längs kinderna.

Jag såg hur de andra gjorde, och när jag väl hade lärt mig att styra det lilla isflaket som jag ville och inte längre var bunden vid någon fast punkt, susade jag fritt omkring bland vågorna, tog hjälp av vågornas sluttningar för att öka eller minska farten och stod då och då stilla för att växla några ord med någon av de tre andra. Vi log mot varandra.

"Nu, tror jag …", mumlade kapten vid ett av dessa tillfällen. De båda matroserna såg avvaktande och uppmärksamt på honom.

Kapten ställde sig bredbent med den vänstra foten nära mitten på sitt isflak. Han sökte sig med den högra foten ut över kanten på flaket och gled så en stund, med den ena foten på flaket och den andra på vattenytan. Han sköt ifrån med den vänstra foten och gled iväg med båda fötterna på vattenytan. Han sa inget, men höjde ena handen i triumf.

Jag betraktade honom förundrat. Hans breda kängor sjönk inte mer än någon enstaka centimeter under vattenytan och han gled omkring på samma sätt som tidigare, fast mycket smidigare och nästan ljudlöst. Han fick upp en avsevärd hastighet genom att utnyttja vågrörelserna och gjorde därefter en mycket elegant manöver som förde honom upp på och över det närmaste vågkrönet, och så försvann han ur sikte. De båda andra såg på varandra, nickade, lämnade sina flak och gled iväg på samma sätt.

Det var ju detta jag hade kommit hit för, förstod jag nu. Så jag tog ett försiktigt steg ut över kanten och lämnade flaket. Det fanns inget övernaturligt i detta, bara en bultande känsla av överväldigande triumf. Jag gled nedför vågsluttningen utan att göra några häftiga rörelser, liksom för att känna mig för. Ganska snart upptäckte jag att jag behärskade en teknik som jag inte visste existerade och jag svävade omkring som om jag kunde läka alla sår och fylla alla hjärtan. I den stunden log jag mitt livs ärligaste leende.

Vi gled omkring i mjuka formationer och cirklade runt varandra och manövrerade effektivt och smidigt. Vi talade inte mycket, bara väste lite till varandra, som om vi plötsligt kunde ett helt annat språk, platsens eget.

En av matroserna väste plötsligt ”Plok!" och svepte ner från vågkrönet, hukande och med högra handen öppen och utsträckt snett framför sig. I hög hastighet passerade han vågdalen och gjorde samtidigt en snabb rörelse med den framsträckta handen. Man kunde uppfatta en skymt av något blekrosa, krängande, som omedelbart försvann i hans säck. Väl uppe vid nästa krön, avstannande, höjde han ena armen i en triumferande gest och log brett.

Jag gjorde en vid sväng för att få upp farten och ansluta mig till den lyckosamme, nyfiken som jag var på hans fångst. Halvvägs uppe på vågsluttningen märkte jag att de andra, som redan hade samlats däruppe, plötsligt riktade sin uppmärksamhet mot någonting bakom mig, och höjde sina armar som till en hälsning. Jag saktade in och vände mig om.

Över krönet på nästa våg kom tre figurer glidande. Eftersom vågorna nu hade antagit närmast gigantiska proportioner, var de tre gestalterna fortfarande alldeles för långt borta för att man skulle kunna urskilja några drag. De höjde sina armar ett kort ögonblick för att besvara hälsningen och störtade därefter ner i vågdalen och upp mot oss. De hade mycket hög fart och var framme på några sekunder.

Fullständigt oberörda stannade de upp och började röra sig av och an, rytmiskt men oregelbundet som smörklickar på ett stekjärn, samtidigt som de förde ett slags konversation med kapten. De var mycket småväxta, aningen mörkhyade och med djupt liggande, kolsvarta ögon. De var enkelt men varmt klädda och hade rejäla huvor som dolde det mesta av huvudet. Skorna var mycket breda och såg tunna ut, men hade smorts in med ett tjockt lager fett, vilket gjorde att de tycktes nästan sväva över vattenytan. Jag antog att detta var ’sheush’-nomader.

Deras sätt att samtala var mycket egendomligt. Kapten höll sig själv stilla på nästan samma plats hela tiden, medan de tre nyanlända ständigt skiftade positioner och tog över samtalet från varandra, ibland mitt i en mening. Hela tiden log de skyggt, men öppnade aldrig munnen tillräckligt för att man skulle kunna se deras tänder. Språket mumlades fram mellan nästan slutna läppar, enstavigt och väsande. Kapten kunde av allt att döma förstå en del av vad de berättade, men han irrade oavbrutet med blicken och hängde inte riktigt med hela tiden. Det verkade dock inte göra vare sig honom eller de andra något.

Efter att ha iakttagit deras konversation en stund, förstod jag att de sparsamma gesterna, det besynnerliga rörelseschemat och till och med naturens egna rörelser och förändringar var en del av språket, eller åtminstone påverkade det. Molnen, stjärnorna, de små bubblorna i vattnet, isflaken, vindpustarna, vågorna utnyttjades flitigt och bakades samman med ord, gester och rörelser. Det var som att det de ville förmedla inte gick att uttrycka annat än just nu och just här. Till slut nickade kapten och log. Han gestikulerade åt oss andra att det var dags.

Tillsammans med de nyss anlända spred vi ut oss halvvägs mellan vågornas toppar och dalar och stod sedan så, avvaktande och balanserande med mjukt glidande rörelser. Ibland såg man hur någon stelnade till, kröp ihop och susade ner för att gripa sitt offer i förbifarten och fortsätta upp på nästa våg. Ibland bytte vi vågdalar och ofta rörde vi oss fram och tillbaka och i sidled för att söka andra och bättre positioner. Ibland gled vi förbi varandra på nära håll och utbytte små mumlande fragment. Hur länge vi höll på med detta vet jag inte.

Så småningom avbröt dock de tre nomaderna sina aktiviteter, samlade sig kring kapten och tömde över sina säckar i hans. Medan de gjorde detta väste de ständigt ett och samma ord om och om igen. Det var svårt att uppfatta, men lät ungefär: "Kzmadli." Därefter vände de ryggarna mot honom och försvann över närmaste våg och var borta.

Vi andra drog oss också bort mot kapten. "Vad betydde det där?" undrade jag. Han log snett. "De tyckte fångsten var misslyckad. Jag tror att det där ordet – 'kzmadli' – betyder 'en förlorad dag', eller något i den stilen.” Jag var förvånad. Jag tyckte själv det hade varit helt perfekt. "Att de vände ryggarna mot oss och gav sig av utan att ta farväl är ett sätt att be om ursäkt. Jag har sett det förr.” Kapten ryckte lätt på axlarna och det var tydligt att det var dags att bryta upp.

Jag vände ansiktet mot en lätt, mild bris och tog ett djupt andetag. Vi gled iväg ut mot trålaren och sporrade varandra och oss själva att öka hastigheten så mycket vi förmådde. Vi flätade ihop våra banor, bytte våg, kröp ihop, rätade på oss, lutade oss framåt eller bakåt, svängde med armarna eller tryckte dem intill kroppen och stönade av välbehag. Snart var vi framme.

Vi klättrade via lejdarna över relingen och landade på däcket utan att känna minsta trötthet. Därefter samlade vi ihop fångstsäckarna och tömde ut all plok i havet igen. De försvann omedelbart ner till sitt normala element: de allra största djupen. Kapten gav de nödvändiga orderna och så bar det iväg.

Jag stod ensam i aktern och såg ut över det långsamt försvinnande islandskapet. "Kzmadli," tänkte jag utan övertygelse.