Ryggar tillbaka på tilltal, mitt egna namn skrämmer mig
klistrad längs väggar, ett rytmiskt "kolla inte på mig" går på loop
Hallucinerade knivblickar får min själ så lätt att blöda
Sen när blev mänskligheten för mig en sådan börda
När trygghet är något som saknas mig, då behöver jag ju dig
ensamma skedklirr i en te-kopp, ångan som stiger tillsammans med röken från min kistspik

Väntan på något mer blev väntan på slutets början.