Jag saknade tryggheten hos min moder där jag stod tillsammans med de andra kvinnorna. Vi stod som brukligt avskilt från männens värld i synagogan, tillfälligt ordnad för att inte störa de med annan trosuppfattning.
För mig var det första gången jag skulle återtas och renad stå inför församlingen. Bärande mitt barn darrade jag som in frossa inför uppgiften att på nytt bli värdig att dela min husbondes och makes bädd och kropp.
Jag var främling i detta getto och min make och jag var på flykt. Kände mig sviken av mina egna, utstött av mitt folk för mitt barns skull. Hur kunde någon vara så grym att en dödsdom uttalats över ett oskyldig barn som endast i sitt trygghetssökande endast sökte sin moders värme och tröst. Hatet hade utsträckt till att gälla all spädbarn av mankön.
Vandringen hit hade varit lång och strävsam. Först vägen till förlossningen bland främlingar och utan trygghet bland fattiga och nästan utan tak över huvudet för barnet.
Men barnet kvinnans lycka i livet inte en det gavs någon framtid. Dolda blev vi tvungna att fly bort från dödshot, till främlingar med annan tro och sedvänja.
Jag tackade min husbonde och man att hans yrkesskicklighet ändock förde oss till detta getto, det fanns en synagoga och en församling. En präst för vilken jag kunde frambära mitt offer av rökelse och få min kropp välsignad och barnet upptagen bland de mina enligt gällande ordning.
Jag gick fram till prästen räckte fram barnet och han såg att det var ett gossebarn som var namngivet enligt lagen. Jag lät honom höra gossens namn. Han tackade herren våra fäders gud och den heliga oljan smordes på våra pannor.
Jag var välsignad och en rättfärdig kvinna att vistas bland de andra. Men så lite jag förstod hur lång min väg skulle bli innan jag återsåg mitt hemland.

© Bosse 15 januari 2018.